Tegan and Sara – The Con

När jag mår som sämst (läs: alltid) brukar jag lyssna på Håkan Hellström. Hjälper inte det lyssnar jag på Morrissey. Hjälper inte det skär jag mig med rakhyveln jag vanligtvis avlägnar min moppemustasch med. Hjälper inte ens det kör jag Elliott Smiths skivor på ett bräde och avslutar med ett Bright Eyes-medley.

När inget av detta lättar mitt hjärta lyssnar jag på Tegan and Sara. Då hjälper det.

Till råga på allt ska jag se dem live på lördag i Lund.
Mejeriet 21/11, 20.00.

Vi ses där, barn.

Erton Fejzullahu gjorde fyra mål för U21-landslaget. Källa: Expressen

Sveriges nya anfallsstjärna heter Erton Fejzullahu. Vad väldigt få känner till är hans relation till Puddingbloggens chefredaktör.

Vid flera tillfällen i mitten av nollnoll-talet möttes vi på fotbollsplan. Han spelade för Högadals IS, jag för Sölvesborgs GoIF. Samtliga gånger gick mitt lag segrande ut striden. Erton, som var några år yngre, gick alltid av planen målllös. Inte sällan blev han utvisad.

Sista gången vi möttes var år 2004 på en vattensjuk grusplan på Svarta Leds IP i Sölvesborg. Vi vann med 5-1, men Högadals tröstmål var en kanon singerad Erton Fejzullahu, rakt upp i krysset från 30 meter. Det var ungefär där någonstans som vi gick skilda vägar i livet.

Vaccinets biverkningar har drabbat Pudding. Video: Elliland

Puddingredaktionen vaccinerade sig idag mot den nya influensan. Dessvärre visade det sig att vaccinet slog fel.

Biverkningarna blev, som ni ser, barn, hemska.

Nu lever jag baklängeslivet.

SheaSheaShea – Sakta vi gå genom stan. Video: sheakartellen

För två veckor sedan gick Puddingbloggens musikredaktör på En afton med Monica Zetterlund på Debaser i Malmö. Upplägget var enkelt: kända artister tolkar Monica Z. Huvudattraktionen var världshistoriens bästa människa och artist, Annika Norlin. Men den vackraste tolkningen kom från den lokala hjältinnan SheaSheaShea.

Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig – och jag är inte ens konfirmerad, som Valle hade sagt.

Jag är egentligen en helt vanlig svensk, med ett helt vanligt jobb, med helt vanliga kläder och helt vanliga vanor. Men jag är adopterad från Korea och har således ett asiatiskt utseende. Detta gillar människor jag inte känner att påpeka (som om jag inte visste det själv).

Flera gånger i veckan får jag höra "kolla en kines", "ching chong", "guling", "Bruce Lee", "japan" och så vidare. Det är alltid med en nedsättande eller raljerande ton. Det allra underligaste med detta är att påhoppen nio av tio gånger sker av någon med invandrarbakgrund.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag hatar ju rasister och främlingsfientlighet. Samtidigt är jag övertygad om att den största rasismen i Sverige är mellan olika invandrargrupper. Genom åren har jag försökt med flera olika tillvägagångssätt, men inget funkar. Här är några exempel och svaren jag ofta får tillbaka:

– Jag är inte alls kines, jag är svensk, adopterad från Korea.
– Då är du Korean. Du ska vara stolt över ditt land.

– Jag blir sårad av det du säger. Man ska inte döma folk utefter utseende.
– Hahahahahaha.

– Jag ska knulla din mamma.
(Personen i fråga skallar mig)

– Åk hem till långtbortistan din svettiga svartskalle!
– Du, jag är från Kosovo/Iran/Irak/Turkiet/Bosnien/Albanien, vill du dö?

(Jag bara ignorerar)
– Hahahahahaha.

Då säger du, läsare:
– Nä, Pudding. Nu generaliserar du. Alla invandrare är inte sådana.
– Nej. Har jag påstått det? svarar jag.

Då säger du, läsare:
– Vad hade du tänkt att göra åt det då?
– Jag frågar dig, svarar jag.

Och du svarar...?

En till honom, en till henne blev två till Puddingbloggens matredaktör. Foto: Pudding.

Willys 17.20
Har precis äntrat Malmö efter en dags arbete i fiendeland. Efter åtta timmars redaktionellt lidande vill jag unna mig något gott. Jag tänker; houngsmarinerad vegansk kyckling med rosmarinkryddade klyftpotatis eller omsorgsfullt mekade makirullar med rökt tofu och misosoppa eller pumpaminestrone med rostad vitlök.

Då får jag upp en bild i mitt huvud:
Med kärlek marinerar jag den veganska kycklingen, för att i nästa ögonblick smula rosmarinen som guldstoft över de KRAV-märka potatisarna. Gör en ljuvlig vinägrett på dijonsenap, vitvinsvinäger, bladspenat och säsongens grönsaker. Omsorgsfullt dukar jag bordet och tänder ett tre värmeljus. Plötsligt är jag Roland i Torsk på Tallin.

Ångesten sköljer över mig. Istället för lyxmiddagen kränger jag veggoburgare, äckligt bröd, ägg och ketchup.

Hemma 18.10
Det blir vegetariska burgare framför tv:n, Rapport med A-ekonomi.

Hemma 20.35
Hatar mig själv för att jag valde the way of the yoyogi istället för the koburi way. Men nu lovar jag att börja våga vara mig själv istället för att fortsätta snyfta. I alla fall till nästa gång jag ska handla.

Puddingbloggens chefredaktör väljer The Koburi Way. Foto: John Doe

Det blir inget Korea den här gången.

Det hade varit att göra det lite för enkelt. Att fly från alla problem här hemma. Att frånsäga mig ansvar jämtemot mig själv.

Mitt mål med med livet just nu är att våga vara vanlig ett tag. Våga förstå att en lyckad rotfruktsgratäng kan vara jävligt meningsfull. Våga vägra möta varje morgon med sömnlösa ögon.

Och förstå att verklighetens Amélie från Montmartre inte lämnar hemliga meddelanden vid fotoautomaten. Dessutom bryr hon sig inte ett skit om Magnus Anderssons avstämda niometersskott, kukformad mat, Torgny Mogrens guld på femmilen i VM i Falun 1993, det tragiska i Findus jultallrik och mårdhundsjakt i Norrbotten.

Om jag inte ska dö ensam (1,15 på Unibet) är det tre saker jag måste ta tag i. Sammanfattningsvis kallar jag dem för The Koburi Way.
1. Sluta framhäva min melankoliska sida. Jag vet visst vem jag är. Självömkan är lika attraktivt som Anders Eklund, Hagamannen och Josef Fritzl.
2. Skriva klart mitt jävla bokmanus, bli refuserad och gå vidare – läka the torn in my side.
3. Fortsätta kämpa mot diasporans verkningar för att inte sluta som en individ utan någon som helst förankring eller ideal, färglös, statslös, rotlös – en medlem i en ras av änglar

The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget handlande.
The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget tyckande.
The Koburi Way är att alltid göra det bästa av omständigheterna.
The Way of the Yoyogi är att skylla sin egen oförmåga på omständigheterna, agera mot bättre vetande, fly undan personligt ansvar.
(Offside 3/02)

Vanligt förekommande page suggestion. Skärmdump: Facebook.

Fler än 50 av mina Facebookvänner har blivit fans till "Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack". Jag kan förstå dem – och inte.

Men frågan är inte om man ska gå med eller ej. Frågan är hur denna grupp påverkar Sverigedemokraternas chans att nå riksdagen. I min mening kommer den inte få en enda potentiell SD-väljare att kuka ur. De känner sig redan marginaliserade i samhället och är övertygade om att partiet motarbetas för att de säger sanningen.

Min samhällsjournalistiksidol Niklas Orrenius har skrivit en genial analys av SD:s strategier. Läs och tänk efter.
Jimmie Åkesson är precis där han vill vara

De flesta köper inte partiets negativa bild av muslimer. Kanske är det med Åkessons artikel som när SD försökte värva Astrid Lindgren postumt i helgen: nio av tio blir provocerade och förbannade.

Fast SD är inte ute efter dem. Partiet är på jakt efter den tionde.

Min koreanske bror och hans blivande fru. Foto: Pudding

Jag står fortfarande i valet i kvalet. Åka eller inte. Katt eller koreansk tvättbjörnshund. Pank eller nästan pank.

Orkar jag med alla känslostormar nu igen?

Jag hatar mig själv och vill dö (vilket dock varit mitt normaltillstånd sedan barnsben).

Igår natt vaknade jag av att telefonen ringde. Jag såg på landsnumret att det var från Korea.

Det var en engelskspråkig korean som gör lumpen med min biologiska kusin. Han ville berätta för mig att min bror ska gifta sig i mitten av nästa månad och att familjen blir lycklig om jag kommer.

Så vad säger ni, barn? Dags för Puddingredaktionen att åka hem igen?

Skärmdump från Aftonbladet.se.

På tal om min rädsla för att vakna upp och inse att jag är en koreansk tvättbjörnshund på riktigt.

Läs artikeln om Anneli, 40, som trodde hon var en häst.

Om inte. Busan, Korea 2008. Foto: Puddingbloggens bildredaktör

1.

Gråten kommer från två håll. Från den nyfödde pojken och från mamman.

Mammans tårar är varken av glädje eller smärta från förlossningen. Hon sluter ögonen för att slippa se navelsträngen klippas. Slippa se pojken föras ut ur rummet. Slippa se honom försvinna för gott.

Hon måste öppna ögonen och se sin nyfödde son. Tårarna forsar ur hennes ögongropar när hon försöker fokusera blicken.

Sedan ber hon barnmorskan att få hålla honom. Låter läpparna möta hans panna.

Säger farväl och önskar honom ett underbart liv.

Det här spektaklet fick man skåda under lördagsnatten. Video: Pudding

Helgen kommer inte gå till historien, men ni får ta del av den ändå.

Fredag
Körde till Lund för att gå på korridorsfest, enligt mig av ren solidaritet. Hade tydligen missuppfattat grejen med temat Oktoberfest. Jag kom med tolv fulöl, alla andra kom utklädda till tyska tirolerkarikatyrer. En blivande maskiningenjör frågade om min bakgrund och han blev mäkta imponerad av att jag kunde tala svenska utan brytning. Jag blev mäkta imponerad av att han inte tog livet av sig på högstadiet när han blev vald sist på gympan varenda gång.

Efter några timmar av studentikost lidande bestämde jag mig för att gå all-in. Vandrade mot en nationsklubb, gick in och insåg att shots kostade 30 kr/styck. Resten kan ni räkna ut själva. Blev universums fullaste person och outade mina schlagermoves och ditotextkunskaper på dansgolvet tillsammans med betydligt yngre människor.

Slutligen fick jag köpstopp av bartendern. Någon gång där blev det svart. Osäkra källor säger att jag sedan bytte saliv med en stackars utbytesstudent. Vaknade upp i ett, för mig tidigare okänt, rum. Bad om ursäkt, sprang ut och lukade på kuken. Nej, fortfarande guldmunk. Kuken försökte sedan spotta mig i ansiktet, men det är en annan historia.

Lördag
Jobbade och missade större delar av VM-kvalet, vilket jag dock inte ångrar idag. Var hemma från jobbet vid 01.00 och cyklade till KB för att ta flera öl. Väl där fick jag reda på att en av dem blev utslängd och de dragit vidare. Jag drog till Jalla Jalla och köpte en falafel med halloumi. Åkte hem, åt upp. Fick sedan köra och hämta de två äggen som skulle sova hos mig. En av dem var så full att han glömde både skor, jacka och telefon på festen.

Vänner från Sölvesborg. Det gick som det brukar. Videon ovan visar när den ene slafsar i sig en flensmacka och den andre nynnar på en Onkel Kånkelmelodi. Sedan gick jag och la mig. Vaknade en timme senare av att en av dem spydde som en liten bäver. En timme efter det vaknade jag av en smäll. Frallan (se video) hade gått in i köket och ramlat. Där sov han sedan.

Söndag
Lämnade de slagna hjältarna för att spela årets sista fotbollsmatch. Vi förlorade med de nätta siffrorna 11-4 och jag låg bakom minst sju av deras mål. En överstruken geting hade varit ett hån mot Expressens betygsystem.

Nu sitter jag och skriver på min roman som ändå aldrig kommer bli utgiven. Dricker en Red Stripe och slickar mina sår. Bävar inför framtiden. Längtar efter att bli olyckligt kär igen. Det var så längesedan att jag nästan saknar det.