Jag tror inte det var negativ karma från gårdagen, då jag genomförde mitt arbetspass med bästa resultat, åt en pizza med Lassie och Wallingruppen och log vänligt mot en uteliggare. Kanske var det negativ karma sett över en hel livstid.

Nåväl.

På väg hem från jobbet cirka 00.45, på E6 i höjd med Löddeköpinge södergående riktning, small det till i min Opel Corsa Swing -97. Höger framdäck var kaputt och där stod man mitt på motorvägen, helt fallen från skyarna. Min gudomliga styrka lyste med sin frånvaro när jag försökte skruva loss räcken med fälgkorset. Jag insåg att inte ens Hulk Hogan eller Dolph Lundgren hade fått loss däcken utan en hävarm.

Det blev till att ringa en bärgningsfirma. "Kommer om 45 minuter". Det blev en timme. Där satt jag ensam på E6:an i minusgrader och hundratals lastbilar som bara var millimeter från att göra mig till en liten, blöt fläck. Hela tiden ackompanjerad av ljudet från mina varningsblinkers; psykisk terror som hade fått Guantanamo bays "Cock Meat Sandwich" att kännas som en svensk massage. Tick tack, tick tack.

Så, nu har man ännu ett psykiskt trauma att skriva in i sitt CV. Aldrig igen kommer jag köra förbi E6:ans Bermudatriangel utan att hjärtat slår dubbla slag.

Thomas Wassberg är fortfarande Puddingredaktionens idol. Foto: Unknown

Talang. Jag har alltid hatat romantiseringen av fenomenet. Vem ska hyllas för en medfödd gåva eller fallenhet?

Den person ska hyllas som lägger ner själ och hjärta på något och lyckas – talangfull eller ej. Och som vågar stå upp för sina ideal.

Thomas Wassberg, den perfekta skapelsen, tränade skiten ur sig varje dag och vann slutligen OS i Lake Placid. Han sket i hur han såg ut, hade alltid frost och snor i skägget. När han fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1980 vägrade han ta emot det i protest mot att Sven-Åke Lundbäck inte vann 1978.

Själv såsar jag i journalistikens vikarieträsk och försöker samtidigt skriva en bok. Vad få människor vet är att jag alltid har lidit av språksvårigheter. Jag läser ungefär en bok per år och den måste vara lättläst, annars slutar jag efter tio sidor. Har du någonsin pratat med mig vet du att mitt ordförråd är ungefär lika utvecklat som en femårings. Bara kiss och bajs och samma uttryck hela tiden. Jag har världens enfaldigaste språk.

Men jag övar varje dag. Skriver så fingrarna blöder. Om jag någon gång lyckas vinna Guldspaden eller Augustpriset lovar jag att ge det till Jean-Dominique Baubys efterlevande. Det är svårare att skriva en bok med vänster ögonlock än med ett I-landsproblem som går att träna bort.

Jag frågar Thomas Wassberg och han svarar:
Ingenting

Puddingredaktionens köksmästare anklagas vara stilnazist. Grafik: Puddingmedia AB

Har jag förstått mänskligheten rätt anses ordning och reda vara det osexigaste som finns. Roland i Torsk på Tallin hade koll på allting, järnkoll i minsta detajl. Men inga brudar blev det. Slusken som super och "går på andrahandssorteringen direkt" får brudarna.

Ordnade människor är tråkiga. Det är mycket mer attraktivt med folk som skiter i vilket. Vem tycker inte den oansvarige lille pundaren Pete Doherty är mer intressant än en yrkesbatterist?

På mitt gamla köksjobb kallades jag för Stilnazisten. Jag hade koll på allting, visste var allting låg, hade saker och ting diskade och sillmackorna var identiska in på molekylnivå, hur snabbt de än tillagades. Trots att köket alltid fungerade när jag var där ansågs jag bara vara en tråkig jävel.

Hemmavid lämnar jag inget åt slumpen. Börjar tvålen sina köper jag en ny och lägger i reserven minst en vecka innan den tar slut. Likadant är det med tvättmedel, kaffe, ketchup och så vidare.

Släpp loss! brukar folk uppmana mig. Okej, men vad ska jag göra då? Kasta handdukarna i en hög istället för att vika ihop dem? Strunta i att torka upp om jag spiller mat på golvet? Glömma ta med mina fotbollsstrumpor med vilje?

När något ska ordnas slutar det alltid med att jag får styra upp tider, scheman och ringa alla – annars händer ingenting. Vill jag att något ska hända måste jag göra det själv. Och de andra skiter i det för att de vet att jag kommer fixa det. Skiter jag i det händer ingenting. Moment 22.

Och, precis som för mjuka hårdingar, älskar kvinnor när sluskar för en gångs skull gör något strukturerat. Om de överraskar en gång och styr upp något är det duktigt, heroiskt och till och med gulligt. Men skulle Stilnazisten komma försent eller glömma sitt uppdrag för första gången någonsin måste han genast döden dö, eller i alla fall få leva som det svarta fåret till tidens slut.

Oansvariga, nonchalanta människor kommer alltid tjäna på det. Det gör mig direkt arg, ledsen och bitter.

Det är fullt med doggiga djur i Kalmar. Foto: Puddingbloggens Smålandskorrespondent

Det finns inte så mycket att säga. Just nu är mitt hår i den kritiska längden. Jag förstår om folk tycker jag ser ut som ett ägg som klipper mig bara för att jag måste.

Jag ska försöka att inte visa mig på bild på det här internätet innan jag ser ut som ett popsnöre igen.

Ni undrar säkert varför jag inte bloggar lika frekvent längre. Jag ska berätta varför, barn.

Jag planerar att vinna Stora Journalistpriset inom några år. Artikeln ovan är ett steg i rätt riktning, inte sant?

Trevlig kväll önskar Puddingbloggens skjutjärnsredaktör.

Puddingbloggens befrielsefront har varit i farten igen. OBS! Bilden är ett montage.

Jaha, barn. Om exakt en månad fyller jag 27. Jag minns när en av mina gamla lärarinnor fyllde 27. Hon sa:
"27 är den perfekta åldern. Jag vill varken vara yngre eller äldre."

Kanske är det så. Kanske ska mitt livs blomstra upp och bli en dröm. Det är då man har sin fysiska topp sägs det. Det är också då alla kända rockmusiker går och dör. Jag tror varken jag vaknar upp söndagen den 14 februari och är lycklig, har en tvättbräda eller är rockstjärna och känner för att ta mitt liv. Det blir nog som vanligt – ensam, bakfull och definitivt utan frukost på sängen och en massa presenter som det var när man var barn.

Jag har funderat på att ha fest, men det är nog ingen bra idé. Min hyresvärd har redan gett mig två varningar. Minns jag inte fel var det på min 25- respektive 26-årsfest. Man vill ju inte fira med att bli vräkt.

Den 14 februari i år är inte bara alla hjärtans dag, utan även koreanskt nyår. Dessvärre har jag varken tid, råd eller lust att åka till Korea och fira. Jag funderar på något inom räckhåll. En ensamweekend i Stockholm, Köpenhamn eller Göteborg hade varit fint.

Men antagligen blir det som vanligt. En kalasfylla hemma hos Big Gay AL som avslutas med en fetaostfalafel på Jalla Jalla eller en smäll på käften om man har tur.

Puddingbloggens chefredaktör är skinhead sen en tid tillbaka. Foto: Tomas Malmberg

Kom just på att jag inte har skrivit på över en vecka. Jag har haft fullt upp med att vara skinhead.

2010 kommer bli mitt livs jobbigaste år. Jag har fler projekt igång än antal hjärncellerer (vilket egentligen inte säger någonting). Men jag kommer nog älska det ändå.

Jag är mer rädd för att sitta hemma en fredag, äta vegansk kylling, kolla på Let's Dance och bara ha det gött.

Sedan är jag rädd för att hitta kärleken (ingen risk, dock). Då kanske jag släpper allt och låter mina drömmar dö.

Eller har jag också misförstått meningen med livet:
You and me and house and food.

Puddingredaktionen presenterar härmed vinnarna av Puddingawards 2009 – det enda objektiva priset till universums bästa bloggare. Läs och njut.


Under föregående år har jag arbetat som lokaljournalist. Dagligen har folk ringt in till redaktionen för att beklaga sig över saker de är besvikna på – och gärna vill att vi "skriver en rad om det". Det kan vara allt från porr i cornflakspaketet eller en stulen påfågelsduva, till fyra kronor för mycket i parkeringsavgift. Dagens Lokaltidningsbesvikelse är en blogg med artiklar skrivna om besvikna människor. Men inte bara det. Det är också en anledning till att jag fortfarande älskar att vara journalist – och en kallsvettig dröm om att en gång bli publicerad där.

Årets matblogg

Jag har aldrig drömt om att ha en hemmafru. Lotta Lundgrens högsta önskan var att bli världens bästa copywriter – och hon var på god väg. Men en dag insåg hon att livet var så mycket mer än en svinhög lön och arbete 80 timmar i veckan. Så hon sa upp sig från jobbet och började leva som hemmafru. Mitt i allting startade hon en blogg med maten hon lagade. Det visade sig bli världens bästa matblogg. Knivskarpa bilder, ett underbart attraktivt språk och framför allt magisk mat. Jag har som sagt aldrig drömt om att ha en hemmafru, men väl om att bli en.

Årets förnyare

Jag har ingen aning om vem Saga Alm Mårtensson är, men jag vet att hon bor i Lund och pluggar sexologi. Nu tror ni, barn, att jag desperat var ute efter att läsa om en 24-årig, blond, lundensiskas sexdrömmar – och det kanske jag också var. Sanningen om detta kommer aldrig fram, men en sak är säker: det finns ingen människa på denna planet som skriver mer intressant, nyanserat och stilistiskt snyggt om sexologi. Hon blandar kärlek, sex och relationsanarki med post-moderna genusteorier som ingen annan. "Det intressanta är egentligen inte målet utan resan dit. Förförelsen bygger kanske på illusioner som dör i samma stund som målet uppnås", skriver Saga. Min bloggresa hos Saga har bara börjat – och det utan att bli sådär genant kåt som bara jag kan bli. Det är ett obehagligt högt betyg.

Puddingawards 2008
Puddingawards 2007

Puddingbloggens chefredaktör har blivit skinhead. Luktar 90-tal lång väg.

Dags att gå in i ett nytt decennium. Egentligen är det ingen idé att sammanfatta de föregående tio åren, eftersom så mycket har hänt. De enda skills jag hade innan nollnolltalet var att kunna plus-minusstatistiken på alla spelare i NHL och alla Onkel Kånkels texter utantill. Men Wayne Gretzky har slutat spela och Onkel Kånkel dog i en tragisk hjärtattack.

När jag sammanfattar tiotalet om tio år kanske ingen minns varken The Great One eller könsrockens stamfader. Då är jag 36 år gammal. När jag startade Puddingbloggen i januari 2007 skrev jag följande:

Har jag inte skrivit på ett år så har något av följande hänt:

1. Slog sönder Särimner och skar upp handlederna med glasskärvorna.
2. Blev uppäten av tio doberman med rabies.
3. Skaffade mig ett liv utanför internet.
4. Blev erbjuden ett vettigt jobb, så jag var tvungen att mörka ner denna sidan.
5. Emigrerat till Korea och startat ett rockabillyband i Seouls slumområden.

Särimner råkade jag slå sönder i disken. Förra veckan blev jag jagad av en doberman i trappuppgången. Utanför internet har jag ett liv, men inget riktigt. Jag har fått ett vettigt jobb och det har fått mig att censurera Puddingbloggen mer än jag velat. Framför allt emigrerade jag till Korea, något jag aldrig trodde jag skulle göra.

Så jag skriver åter igen en lista på saker som kan få mig att sluta blogga. Kanske är den fullbordad till 2020.
1. Blivit lycklig (högst osannolikt).
2. Blivit uppäten av den där dobermanen i min trappuppgång trots allt.
3. Åkt in i finkan för smuggling och förtäring av kat.
4. Gett ut en roman, blivit galen och slutat som Hunter S. Thompson.
5. Satt vegansk kylling i halsen.

Snart är det dags för Puddingawards. Håll era tvättbjörnshundsöron och tvärrbjörnshundsögon öppna.

Jaha, barn. Nu är man skinhead igen.







Förlåt.

Puddingbloggen Nya Medier AB satsar på live-streamde sändningar.

Redan nu kan Puddingbloggen Nya Medier AB avslöja att Puddingredaktionen kommer sända live på julafton via Bambuser.
– Detta är unikt i tvättbjörnshundsbloggvärlden, säger Raccoon Tvättbjörnsson, bloggens interaktivitetsredaktör.

Så om ni inte redan planerar att besöka Puddingbloggen på julafton är detta ett tungt argument för att göra det. Se Puddingredaktionen äta kukformad mat, kolla på tjuren Ferdinand och längta efter raskare räv på isen – live i din dator, på julaftonsaftonen.

Puddingred.

Susan Boyle blommade inte ut förrän hon fyllt 48. Men det vet ni redan, barn.

Jämför man mig med genomsnittsåldern i Sverige för en man, 42 år, är jag inte särskilt gammal och har inte missat så mycket. Men tänker man på att jag aldrig någonsin känt en vacker känsla eller fått ett varmt leende har hela livet flugit förbi.

Jag har sagt "jag älskar dig" till ganska många. Men sanningen är att jag inte vet vad kärlek är. På dejtingsajterna står det Singel och över 25 – bli kär igen. Igen?

När jag var 16 och fortfarande okysst var det någon som uppmuntrade sa till mig att jag var en late bloomer. Idag, tio år senare, har blommorna vissnat innan de ens hunnit slå ut.

Jag frågar Susan Boyle och hon svarar:
Ingenting

"Ibland har man rätt att vara blödig", säger Puddingbloggens ansvarige utgivare.

Jaha, då är det tio dagar kvar till julafton. Puddingbloggens webbredaktör kommer då att outsourca sin kompetens till ett mediebolag i nordvästra Skåne. Som tur är slipper jag sitta helt ensam, eftersom public service nya fixstjärnor i Wallingruppen har lovat att distribuera en vegansk jultallrik framåt småtimmarna.

Hur som helst är det fortfarande bara min mamma som älskar mig. Så här i juletider blir till och med den hårdnackade chefredaktören för Puddingbloggen sentimental. Tänk om jag aldrig hittar någon, tänk om jag kommer dö ensam. Oddsen är just nu lägre än någonsin (Unibet 1,15. Svenska Spel 1,05. Ladbrokes 1,10).

I denna föränderliga, post-modernistiska, värld där alla förespråkar relationsanarkism och ensamromantik – vilket hade varit jävligt sweet för några år sedan – vill jag egentligen bara gifta mig, skippa karriären, flytta till Norrlands djupaste skogar och leva lycklig i resten av mina dagar.

I juletider, barn, längtar jag efter kärlek. Faktiskt.

Puddingbloggens matredaktör tillagade en Torsk på Tallin–jultallrik. Foto: Puddingbloggens bildchef

Jag ville belöna mig själv ikväll. Hade betalt en räkning större än rikets statsskuld, jobbat hela veckan, skrivit, tränat, läst och så vidare.

Så jag slängde på min jullista på Spotify och lagade mig själv en vegetarisk jultallrik.

Den var så god. Samtidigt kände jag mig så ensam att hjärtat nästan gick sönder.