De tre gyllene

Låt oss föreställa oss följande scenario:

Du är regissör och skall göra Hollywoods nästa storfilm, med obegränsad budget. Manliga och kvinnliga rollen är tillsatt, det du saknar är den stora birollen som håller ihop filmen. Enligt manus skall det vara en äldre mörkhyad man.

Min tes är att det finns tre gyllene som snurrar runt på de där rollerna. Snackar vi Blockbuster med Hollywood-dramaturgi så tror jag inte det går att undvika dessa tre musketörer.

Vilka är det då? När jag frågar mina vänner är det allt som oftast tre namn som kommer upp, nämligen Samuel L Jackson, Denzel Washington samt Morgan Freeman. Detta bör onekligen vara de tre gyllene. Andra namn kommer givietvis upp i diskussionerna såsom Will Smith, Cuba Gooding Jr, Wesley Snipes, Eddie Murphy och Jamie Foxx. Jag anser dock att de inte är i närheten av de tre gyllene.

Intressant är däremot vem som kommer att ta över när någon av de tre gyllene lämnar in, eller går ur branschen. Det var ju som journalisten Ben Fong Torres skrev en gång i Rolling Stone Magazine:

"Whenever someone says rock'n roll is dead and let's a little of himself die, another one comes along and the spirit and the beats maintain".

Personligen gissar jag på att Jamie Foxx höjer sig ytterligare ett snäpp och smyger in i gemenskapen, då Morgan Freeman går i graven efter lång och trogen tjänst.

167059-8167059-7167059-9

Hur mycket fattar ni egentligen?

167059-6

Jag är så genuint trött på att bli behandlad om en utomjording för att jag är vegetarian. När man är ute och äter finns det max ett alternativ. Då är det en äcklig sallad eller lite skanky potatis med sås. På pizzeriorna har de 30-40 pizzor, men bara en av dem är utan kött.

Jag har alltid haft som policy att aldrig säga till någon vad de ska äta eller inte. Tacken jag får för det är att alla ställer mig mot väggen för att jag INTE äter kött. Är det inte ganska självklart? Vem vill egentligen äta små söta djur? Nu låter jag tråkig och rabiat, men jag är så trött på skiten.

Good night you princes of Maine, kings of new England.

Antagligen gay.

http://www.lovegodsway.org/

Denna sidan listar band som man riskerar att bli gay av att lyssna på. Enligt listan denna listan borde jag vara 100% gay. =)

Frågan är bara hur dem tänkte när de valde ut artisterna. Ok, Elton John, Queen och George Michael kan man ju förstå, men sen då? haha. Det finns gott om idioter i världen...

Varför bor du så långt bort?

167059-5

En filosofi att dö för

Jag och en av mina vänner hade ett samtal förra våren, då han berättade att han alltid blev kär i en massa tjejer. Tjejerna blev även kära i honom, men han gjorde aldrig något åt det. Konstigt tyckte jag, och undrade givetvis varför. Svaret var som följer:

"Jag vill inte göra något med dem, jag tycker bara om att gå runt och vara kär".

Vilken underbar filosofi. Jag tror jag ska börja leva efter det mottot också.


Good Bye Lenin!

167059-4

Idag kom den ultimata dödsstöten i brevlådan. Fick hem mitt F-skattebevis och är numera officiellt egen företagare. Detta var med andra ord det sista steget i min kamp mot den obotliga sjukdomen; kapitalism. Nu är jag nog fast i nätet för evigt. Fy tusan vilken yuppie man blev. Det blir nog några cuts i handleden inatt trots allt.

Dock kan jag glädja mig åt att titeln låter ganska schysst:
Patrik Lundberg - Frilansjournalist

attractionfilm.com

Hej, nu har jag äntligen gjort något vettigt.

Jag är nybliven webmaster för mediebolaget Attractionfilm of Sweden och har gjort ett utkast till hemsida, som ni kan skåda på
http://www.attractionfilm.com.

Förövrigt lovar jag att blogga lite oftare...

Down the road

Down the road

Sönderskuren

Jag läste en hemsk insändare i Sydsvenskans ”Postis” imorse:

Egentligen vill jag inte. Egentligen. Vara den jag är. Hon lilla blyga flickan med sönderskurna armar. Det är så jobbigt, att alltid känna folks blickar bakom en, utan att veta vad folk egentligen tycker. Utan att veta om man duger eller inte. Utan att veta om man är för ful eller för tjock eller knäpp.   Det finns dom som är coola, inne. Och så finns det dom som har en töntstämpel, nördar. Men var är jag? Någonstans mittemellan. Varför kan folk inte låta en vara som man är, utan att dom kommenterar en.   Egentligen vill man nog inte skära sig, men man gör det för att man måste. Eller, inte måste, men man blir beroende av det. Låtsas att problemen försvinner då. För även om ingen ser att man är olycklig, så kan man vara det ändå.   Jag är nog en sån. Som är olycklig i hemlighet.

Sönderskuren

Idag går varenda liten tanke till den här stackars flickan som mår så dåligt. När jag läser sånt här orkar jag varkens vara rolig eller smart. Jag blir bara ledsen över hur hemsk världen kan vara som plats att leva i. Och du kära lilla flicka. Var inte ledsen, det är inte dig det är fel på, för världen förtjänar inte änglar som dig...


Jag glömde bort att va rebell.

Morgonen gav mig en lätt panikångest. Eller det kanske var lite att ta i. Jag kände mig i alla fall väldigt illa till mods när jag gick av bussen. På vägen till stationen satt jag och skrattade för mig själv åt alla b-gubbar som springer runt och är sådär IT-yuppie-pop-moderna, sen rannsakade jag mig själv och insåg att jag var minst lika doggig som dem.

På mig hade jag en sån där ful SVEA-mössa med tofs, svarta stuprörsjeans från Cheap Monday och en rutig duffel av samma märke. Pricken över i:et var de där vita små skorna från Lacoste med en stor krokodil på, så ingen ska missförstå vilket märke det handlar om. Tänk vad skönt om det hade stannat där, men icke. 

På ryggen satt en Fjällräven Kånken full med indie-pins och över axeln hängde en väska med en sprillans ny laptop i (givetvis med en massa coola klistermärken på). Dessutom hade jag en iPod i jackfickan, med sådana vita standardhörlurar, så att ingen tror man är ett ollon som hellre köper mp3-spelare från Creative. Vad fan har det tagit åt mig? Hade jag träffat mig själv för 3-4 år sedan hade jag blivit nitad.

Ja, under millenniets glada början var det annat som gällde. Då var det punk och anti-kommersialism som gällde. Märkesplagg och högteknologi var för brats och rikemansungar. Jag lovade mig en massa saker som att jag aldrig skulle sälja min själ till kapitalet, eller bli en modeslav. Det är saker jag försökt att följa, men så sitter jag här idag och märker hur mitt liv och mina principer börjar förfalla.

Jag har alltid trott att jag har varit annorlunda och indie, men nu verkar det som att verkligheten har hunnit ifatt mig. Jag kommer att sluta som ett bittert svennepäron i en soffa i Bromöllas lägenhetskomplex vid Ågatan, full på punköl och fluktandes efter de små blonda yrvädrena i Let’s Dance och Idol. Snälla, ta mig tusen dagar härifrån.

Förra året gick det en kille i klassen med två sanningar i livet:

1. ”Alla kollar på porr”.

2. ”Alla har ett pris”.

Om man sa emot honom hade han följande standardsvar:

1. ”Men ingen erkänner det, förutom jag”.

2. ”Vi får väl se när pengarna ligger på bordet”.


167059-2

Saker på min egen katt

Saker på min katt

Särimner

Minns ni Särimner? Galten som slaktades vid Valhall varje dag, men som återuppstod varje morgon redo att ätas igen.

Jag tror att mitt kollektiv har fått en reinkarnation av honom. Ett mjöd-glas modell Heineken står på bordet i vardagsrummet varje dag, lika tomt och lika flåtigt. Det spelar ingen roll om man tar bort det och diskar det på kvällen, för när man kommer hem från skolan står vår egen Särimner där och luktar illa igen. Det är alltid exakt samma glas och står alltid på samma ställe. Ett tag trodde jag nästan att det spökade här, men sanningen ligger nog närmare mina intellektuellt funktionshindrade rumskamrater än spöken.

Sveriges (och kanske världens) tråkigaste plats är utsedd av P3 Morgonpasset. BROMÖLLA! Med andra ord den by där jag lever några helger i månaden, samt varje sommar. Inte konstigt jag är ett sånt efterblivet ägg.

Hur som helst är detta min nya blogg. Jag har inga speciella planer för den, förutom att uppdatera folk som är intresserade om hur galet/värdelöst mitt liv kan vara ibland. Det är inget som säger att det kommer att finnas dagliga uppdateringar, eller ens en gång i veckan, men har jag inte skrivit på ett år så har något av följande hänt:

1. Slog sönder Särimner och skar upp handlederna med glasskärvorna.
2. Blev uppäten av tio doberman med rabies.
3. Skaffade mig ett liv utanför internet.
4. Blev erbjuden ett vettigt jobb, så jag var tvungen att mörka ner denna sidan.
5. Emigrerat till Korea och startat ett rockabillyband i Seols slumområden.


RSS 0.91