En gul helg

Nu drar jag till Busan igen för att träffa den biologiska släkten.

I'm back in black på Söndag. Tills dess. Dagens modeblogg:

image295

Gasmask: Louis Vuitton

Who let the dogs out?

image294
Foto: Pudding - Pet detective

Nu när jag ändå är igång kan jag fortsätta kritisera det koreanska samhället.

Lite överallt finner man hundaffärer, där söta små dvärgpudlar står och trängs i små boxar. Inga frigående värphundar här inte. Djurplågeri har sällan varit så sjukt - och så allmänt accepterat.

I Korea är djurrättsaktivisterna lika osynliga som nazisterna på Madagascar och mina försök att snacka vett i folk har inte fungerat. Utanför varje hundaffär står det alltid ett gäng koreaner med IQ-snabbkaffe och tittar på de söta krabaterna. Hundarna själva, de ligger mest och önskar att de hade en Elliott Smith-skiva, en CD-spelare och ett gäng Gillette Mach 3-rakblad till hands.

Nu är måttet rågat

image293

Jag har tidigare berättat om den hemska maten på mitt dormitory. Inte bara för att jag är vegetarian och de gillar att blanda kött i både ris och sallad, utan även för att de har noll koll på vad som är "Western Food".

Det finns som sagt alltid två alternativ varje måltid. Western Food eller Korean Food. Den koreanska maten är alltid ris, kimchi, kött/fisk och soppa med köttbuljong, medan de serverar de mest absurda västerländska rätterna.

Imorse serverades följande frukost:

Korean food: Ris, kimchi, chilimarinerad atompepparfrukt, köttsoppa

Western food: Korv i bröd (!!!), sallad med rhode island-sås, yoghurt med 50% socker

Fattar ni vilket gökbo jag bor i nu eller?

Jag och Kishti Tomita

image292

Det tar på krafterna att leva i ett land där finns färre engelsktalande människor än vad det finns veganer i läderbutikerna.

De få koreaner som förstår engelska, de förstår bara engelska med en koreansk accent. Med andra ord; Vill jag äta stekt ris bör jag helst beställa flajd lajs och ska jag på en svängig konsert måste jag fråga efter lock'n loll. Den koreanska engelskan tenderar även att lägga till ett E efter varje ord som slutar på en konsonant:

Ex: I only speak English ---> I only speake Englishe

Desstom är "ja" på koreanska: Nä, Jä eller Dä. Ibland låter det till och med som Bä. Så när vi har upprop i klassen varje morgon låter det som om klassrummet har intagits av en massa dumma får.

Lim Sun Hee? BÄÄÄ
Park Ji Hye? BÄÄ
Lee Kuenho? BÄÄ
"Pättäricke (Patrik)? mjao

Jag har blivit helt hjärntvättad av accenten här. Lagom till januari har jag nog glömt hela svenska språket. Med lite (o)tur kanske jag blir deporterad till Korea igen av Jan Björklund.

Jag frågar Kishti Tomita och hon svarar:
I'm still waiting på en riktig halleluja-moment från dig, Pudding. Bäääääää.

Glöggen smakar inte lika gott utan mamma

image291

Det var efter beslutet som ångesten kom.

Jag bokade om mitt flyg idag, så jag lämnar Korea den andra Januari. Som det ser ut nu kommer jag fira julafton ensam i Seoul. Min första jul utan släkt och vänner.

Det är inte så många kvar i min släkt längre. Jag, mamma och min syster. Jag bryr mig inte om hur jag kommer att känna på julafton, jag bryr mig om dem. Julen betyder ju egentligen inget speciellt, men det är den enda helgen på hela året då vi träffas.

Och den där känslan. När Kalle Anka börjar. När jag ringer familjen Rantanen och önskar dem god jul under Ferdinand. När jag skäller ut familjen för att de äter skinkan. När jag blir hånad för att jag äter sojaköttbullar. När vi öppnar paketen, sänker garden och berättar hur mycket vi älskar varandra.

Vår lilla familj.

Vi som inte visste hur vi skulle ha råd med mat när mamma blev sjukskriven. Vi som reste oss på åtta och erövrade världen. I alla fall i våra sinnen. Min själ kommer att vaka över Solstigen 12 i Bromölla på julafton vare sig jag befinner mig i himlen eller i Seoul.

Dagens modeblogg

image290

Jag fortsätter med mitt modebloggande.

Mössa: Tvättbjörn-replika
Jacka: Helly Hansen
Byxor: Inga
Skor: Flip-flop

Surreal life

image289

I fredags var det någon i Seoul som hade klätt ut sig till mig. Han drack kopiösa mängder och var fullare än han varit under de tre månaderna i Korea. Jag är rädd för att denne jäklen svärtade ner mitt rykte.

Igår gick jag ut och drack med två klasskamrater och en professor i Incheon. Vi gick mellan olika ställen och hamnade tillslut på en rockbar jag aldrig sett förut. Timmarna gick och jag hade hunnit få i mig några JD-cola. Då hände det.

Ur högtalarna kom Kent - Socker precis som om ingenting hade hänt. Min gamla favoritlåt på Vapen & Ammunition (som inte ens släpptes som singel) spelades på en sunkig rockbar i Incheon i Korea, där de anställda inte ens kunde snacka engelska. Det blir sjukare ju mer jag tänker på det.

Det var surrealistiskt och vackert. Det påminde mig även om hur mycket jag saknar Sverige, men samtidigt hur lite jag vill åka tillbaka.

Jag och Leif "Loket" Olsson

image288

Jag var en flitig Bingolottospelare. Skickade alltid in till Företagsjakten, satt alltid och höll tummarna när Loket drog vinnaren ur "tunan". Sprang runt kvarteret och jagade prenumeranter så jag skulle ha råd att åka med fotbollslaget till lägret på Bornholm. Spelade båda familjens lotter när mamma hade somnat i soffan och hoppades på att vinna en Nissan Sunny. Vår bil var ju så rostig att jag skämdes varje fotbollssamling. Alla de andra barnen hade ju föräldrar med fina bilar. Det var så jag upplevde det i alla fall.

Jag spelade Bingolotto långt in på högstadiet. Det berättade jag inte för någon. Då var det barnsligt att spela. På helgerna skulle man supa, runka bulle och sparka sönder papperskorgar. Men jag satt och spelade Bingolotto, mitt motto var som Lotto -  jag höll drömmen vid liv.

Givetvis vann jag aldrig något. Jag slutade spela när Loket slutade som programledare. För mig var Lasse Kronér bara en sommarplåga. Ett dåligt Sesam-subsitut för Loket. "Den fete killen" i Triple 'n touch dödade mina drömmar.

Idag är Loket konferencier för Sylvesterloppet, Kungshamn-Smögen-varvet och Nordsstadssvängen. Jag sitter i Korea och undrar vad livet egentligen handlar om. Att hitta sina rötter eller att vinna en Nissan Sunny? Eller är det så att mina rötter är Bingolotto en lördagskväll i soffan i Sölvesborg och inte någon som födde mig i Korea?

Jag frågar Leif "Loket" Olsson.

Loket svarar precis som Scarlett Johansson gjorde när jag frågade henne:
Ingenting

Dagens outfit

167059-287

Kanske dags för Pudding att ge sig in i modebloggsbranschen?

Glasögon: Kulturnörd-pretto, ELOQ Korea.
Tröja: Führern med vänner, Mars 16 Japan.
Byxor: Inga
Boxershorts: Inga

Milda magister - du sitter i klister!

image285
En Japansk tunnelbanereklam. Mjao.

Idag kom nådastöten. Fick reda på att jag måste stanna exakt 120 dagar i Korea för att få ut hela mitt stipendium. Min hemresa är den 22 december och då har jag varit här i 112 dagar, samt att min weekend i Tokyo drar av tre dar.

Med andra ord måste jag stanna i Korea till nyårsdagen för att få fullt scholarship och det inte inte några ynka harmynt det handlar om precis... Risken finns att jag får drömma om en yellow istället för white christmas.

Den desperata blicken

image284
Visst ser jag desperat ut?

Jag hade tittat på henne i smyg hela terminen, försökt få ögonkontakt någon gång, men hon behandlade mig som luft. Ända tills nu när jag har ett förhållande. Senast idag på lektionen märkte jag att hon tittade på mig. Jag såg henne i ögonen och det som hennes blick sade, det är inte för barns öron. Jag var tvungen att vända mig om. Några sekunder senare sneglade jag mot henne igen och hon hade kvar samma blick - sängkammarblicken.


Vad är det som gör detta? Det är ju min egna desperata blick - singelblicken. Man ser så tydligt på mig när jag är singel. Rastlösheten och febern i blicken, sökandet efter ögonkontakt. Så är det nog med dem flesta. Man blir ju så ointressant när man ser ut att vara någon som ständigt letar.


Dissar man någon och spelar ointresserad så kastar de sig över en. Visar man intresse blir man lika omtyckt som Ludmila Engqvist efter bob-skandalen.


Och så är det ju med allt annat också. När man försöker så skiter det sig och tvärtom. Vad spelar det för roll att man tar på sina dyraste underkläder och sprutar ner sig med parfym innan man ska ut? De få gångerna man får till det är de gångerna man "egentligen inte skulle gå ut" och inte har duschat på tre dagar.


Sweden - The world's most communist, capitalist country?

image283
This panda definietly needs a blowjob. Pudding is helping him out.

In September last year I cried the night when the Right-alliance won the Swedish national election. What would happen to our social welfare now?

People in Korea laugh at me when I tell them about our system - ruled by a right-wing government. I've started to understand that the Moderate party in Sweden would be seen as communists here in Korea.

Here is no such thing as social welfare and trade unions don't even exists. You have to save your own money for your retirement and you have to pay a lot of money to attend university. If you get sick, you'd better have a good insurance, because the medical treatment could cost you a fortune. You'd better not loose your job, because you will not get a nickle in unemployment insurance.

You also have to make a plastic surgery and go on a diet to get a job - and I mean every job! Not just for models or TV-stars, but also engineers, architects, secerytaries, businessmen and teachers. I Could go on forever.

Even though Korea have a low tax rate, they still complain about it. Korea is the worlds 11th biggest economy, but still they have to send thousands of kids for adoption overseas every year. Social welfare doesn't exist here.

I'm not sure that the Swedish prime minister, Fredik Reinfeldt knows that Koreans see him as a commie. And what if Mona Sahlin and the Social Democrats win the election in 2010? That's a step beyond communism! And a woman! Korea will laugh their ass off!

North Korea may be real commies and they are ruled by Kim Jong Il, but South Korea should learn about social welfare, because their president must be Men Tally Ill.

Vem vet?

167059-282
Nån av Er som gillade filmen Babel?

Jag tror det är ganska få som vet det. Min återresa till Korea var inget jag planerat. Det var någong gång i början av Mars och jag var på förfest hemma hos min feta "storebror" Big Gay AL. Stället kryllade av skinheads och Elvis-pojkar. Det spelades punk på högsta volym och vuxna människor låg och brottades på golvet. Big Gay AL drack det sista ur sin Kir-flaska och rapade ut en uppmaning till mig:

Åk hiiim till Korea, gulingjävel!

Jag var full som ett vaktelägg, men minns det som om det vore igår. Svaret kom blixtsnabbt.

Ja, jag gör väl det då, din domme fan.

Dagen efter ringde jag min högskola och kollade möjligheterna att åka till Korea. Två veckor senare var jag antagen och det var så historian började. En slump, en fyllefest, en idiotgrej ledde till detta och här sitter jag i Korea. Jag har hittat min biologiska familj, rest runt i hela Korea, tagit en weekend i Japan och så har jag en koreansk flickvän.

Hade inte Big Gay AL bett mig att dra till mitt hemland den natten kanske jag hade suttit i Malmö idag och bloggat om hur helgen var på Debaser, eller om hur tråkig min Media-tenta var. Då hade min biologiska släkt bara ätit sin Kimchi som om ingenting hade hänt, kanske nämnt mitt namn nån gång i förbifarten och sedan tänkt på något annat. Min flickvän hade varit lyckligt ovetande om mig och kanske hade hon ringt någon annan ikväll.

Det är faktiskt lite som i Babel. När en fjäril flaxar med vingarna i Kina, blåser det upp till storm i Ryssland. Tillfälligheternas impact på livet skrämmer mig.

Eller var vårt möte redan bestämt lång innan vi fötts?

Är det så här när man är kär?

image278
Tokyo sett från Tokyo Tower 333 meter över havet.

image279
Ja, det är som på film.

image280
Random japansk gubbe rider random ridsimulator.

Jag vill inte skriva klichén av en weekend i Tokyo, men det är omöjligt. Helgen var bland de bästa i mitt liv och jag hann både se, handla, äta, dricka, dricka och dricka. "Jag har blivit förälskad i staden". Ja, mer Resdagboken.se än det blir det inte, men jag menar det från botten av min hals.


Det heller var inte tråkigt att gå på Tokyos största klubb (enligt osäkra källor), AgeHa. De hade ett gäng dansgolv, samt en utomhusbar med pool i mitten. Jag kände mig lite som en asiatisk Kanye West, med bitches and ho's vart än jag vände mig. De höll sig dock hellre till sina 2,5 meter långa afroamerikanska pimps, än till en två skitar hög Pudding. Förövrigt så är snittinvånaren i Tokyo sjukt snygg och mer metrosexuell än den indiske killen som brukade jobba på Spirit i Malmö.


Som ni ser i inlägget under hann jag även beträda helig mark inom samtidsfilmen. En whiskey on the rocks har aldrig smakat godare (eller varit dyrare).


Jag ångrar inte en sekund, men kontoutdraget idag gav mig lite ångest. Helgen gick på ca 150% av vad CSN är villiga att låna mig per månad. Så går det när man vaknar upp i Tokyo och tror att man är Stålmannen.


Och till alla mina blogg-groupies (om det finns några). Sorry, men jag kom på att jag är nog ihop med den där tjejen som är ihop med mig = Pudding har ett förhållande. Jag tror jag är kär och jag hatar mig själv för det. Det är ju perfekt när jag ska åka hem till Sverige om en månad. Distansförhållanden på 2000 mil brukar ju hålla.


Var sitter Puddingen?

image277

Var sitter Puddingen och dricker whiskey?

Ledtråd:

For relaxing times - make it Suntory time

Uppdatering om min weekend, snart i en Pudding-blogg nära dig.

Katten, Tokyo och den ofrivillige pojkvännen

image276

Fick ett samtal igår från min katt. Hon saknar mig väldigt mycket. Det är ingen som har lagt saker på henne sedan slutet av augusti! Jag saknar henne också såklart.

Tidigt imorgon åker jag till Tokyo och stannar till söndag. Det kommer givetvis bli mer än awesome. Hoppas jag slipper jordbävningar och ett svärd i magen.

Jag kanske glömde nämna att jag har en koreansk kvalitetsflickvän också. Eller rättare sagt, hon är ihop med mig men jag är ännu inte ihop med henne. Lite som Stig-Helmer, den ofrivillige golfaren.

Gula febern går inte att bota

image275

Jag har tidigare berättat om 90-talets mest kända naturlag:

Once you go black - you'll never go back

Då klagade jag på att ingen har gula febern.

Som tur är har forskare inom den moderna rasbiologin nya rön som tyder på att den asiatiska rasen kommer att ta över världen.

Once you go asian - you'll never go caucasian

Se det som en utmaning...

Mera Puddingimperialism

image274
Katt: Solveig, Foto: Kulan.

Trots att jag numera bor i Korea så ekar mina visdomsord i evigheten hemma i Sverige. Från de djupaste skogarna i Jönköping kommer den senaste Stuff On My Cat-fetishisten. Kulan är en ungrare i sina bästa år, som älskar Opeth, Tool, Deftones och mysiga hemmakvällar. Han har varit min vän sedan slutet av 90-talet då vi satt längst bak i klassrummet och hatade hela världen tillsammans. När han inte lägger saker på katter jobbar han som fotspecialist på en hälsoklinik i Husqvarna, med utsikt över Vättern.

Favoritfotbollspelare: Ferenc Puskás
Favoritkorean: Pudding
Favoritmat: Gulasch
Okänd talang: Hade en gång det svenska juniorrekordet i kast med liten boll.
Bästa hockeyminne: När Ungern slog Rumänien med 3-2 i C-VM efter en rafflande sudden death.

Too drunk to fuck?

image273
Pudding - The Sleepy Korean

Även solen har sina fläckar. Den här bilden hittade jag på min kamera efter en blöt kväll i Seoul. Det är ungefär så nära Dead Kennedys jag kan komma. Egentligen hade jag velat dricka 16 öl och starta upp ett slagsmål också, men punk är ingenting man blir, det är någonting man är.

Istället ser jag ut som en 11årig pojke som somnat i bussen på väg hem från Gothia Cup.

Min första skrivarförebild

image272

Alla har någon slags förebild i livet. Vissa påstår att jag är bra på att skriva. Då kan man fråga sig vilka mina litterära förebilder är. Här kommer en historia från mitten av 90-talet.

Jag var som vilken mellanstadie-snorunge som helst. Spelade fotboll på rasterna, älskade dagarna då de serverade hamburgare i matsalen och gillade att knyta ihop folks skosnören under bänken. Det var en kille på högstadiet som praoade i min klass. Jag var redan lite bekant med honom, eftersom han brukade hänga med mina vänners storebröder. Det var en rolig vecka och alla barnen i klassen älskade honom. Han spelade basket med oss, hjälpte oss med matten och var sjukt rolig att lyssna på. Framförallt var han otroligt smart.

Några veckor senare kom Bokbladets nya nummer ut (den officiella skoltidningen) . Vår prao var redaktionens fixstjärna och han hade skrivit ett reportage om sin vecka med vår klass. Aldrig förr hade jag stött på någon som skrev med en sådan träffsäkerhet. Alla orden stimulerade min lilla mellanstadiehjärna till max. Ironi och humor blandades med allvarliga undertoner på ett genialt sätt. Den lekfulla inställningen till språket, blandat med underbara iakttagelser gav mig en enorm längtan att själv få skriva, en längtan att en dag bli lika bra som honom.

Jag tror och vet att just hans texter i Bokbladet under mitten av 90-talet har influerat mitt sätt att skriva och gör det än idag. Ibland letar jag fram de gamla numrena och läser och njuter. Funderar på hur en 15-åring kunde vara så duktig på att skriva och funderar även hur det kunde gå så snett tillslut. Ni kanske undrar vem han är och vad han gör idag?

Han heter Jimmie Åkesson och är partiledare för Sverigedemokraterna.

One time at band camp...

image271
Adoptivpäron i Seoul.

De senaste veckorna har jag spenderat nästan varje helg med en massa adoptivkoreaner. Jag har blivit en sån sjuk nörd som bara hänger med min organisation. Dessutom handlar de flesta av mina arbeten och presentationer i skolan om adoption. Jag är adopterad dygnet runt och det värsta är att jag gillar det!

Som jag tidigare berättade är det många adopterade (på besök i Korea) som röjer likt svenska charterturister i Sunny Beach. De super, rögar och lever jävlen. Fick senast idag höra att de koreanska voluntärerna i organisationernen blir varnade för de adopterade.

Européerna och Jänkarna har en mycket liberal syn på relationer av olika slag. Passa er för dem.

Snacka om cockblockers.

En gång är ingen gång

image270

En gång är ingen gång, säger ordspråket. Men är två gånger en vana?

Jag har trotsat gravitationen hela veckan.

Sjungande Koreanska Adoptivpäron


Nilecity - Sjungande Koreanska Adoptivpäron

Jag hade nästan glömt bort den här sketchen. Jag minns att jag tyckte den var omåttligt rolig, men jag gillade inte att titta på den tillsammans med andra. Folk skrattar inte "med" adoptivpäron, folk skrattar "åt" dem.

Nu skäms jag inte längre för vem jag är. Och varför skulle jag göra det? Min adoption är en gåva. Hade jag inte varit adopterad och blivit utsatt för rasism varje vecka i hemstaden, kanske jag hade suttit i en tvåa i Sölvesborg med min lönnfeta sambo, jobbat skift på en industri och varit så jävla stolt över min 42" plasma-TV.

Jag har ingen 42" plasma-TV och ingen lönnfet sambo. Det är därför jag åker in och spenderar helgen i Seoul istället för att köra till IKEA i Älmhult, äta köttbullar & mos, köpa ett fult jävla ekbord och senare bli tvungen att runka i duschen, för att sambon har stängt det vertikala leendet på livstid.

Finally: Puman del 3

image269

Fast egentligen handlar detta inte om Puman. Vi var dock på samma fest igår.

Jag skulle egentligen bara in till Seoul och hälsa på min kompis från Sölvesborg, som anlände igår. Hon är också adopterad och skall bo på ett vandrarhem för adoptivpäron i en månad. Vi firade hennes ankomst med en middag tillsammans med ett gäng andra adopterade. Sedan beställdes det in öl och sprit.

Jag visste att jag hade skola idag, jag visste att man inte får stanna ute över natten för dormitoryt, jag visste att jag skulle få en anmärkning. Ändå sket jag i vilket och gick hela vägen - full som det ägg jag var/är, men det var härligt.

Vi gick vidare till en pub och drack, för att sedan sluta på ett karaokeställe. Kan det bli mer asiatiskt?

Klockan var väl runt 04.00 när vi slutade sjunga. Puman och de andra åkte hem. Jag, som skulle till Incheon, blev lämnad ensam kvar med en inhemsk koreanska. Neonskyltarna på gatorna sände ljus till oss och skatorna. Hon var full och jag var full.

Where are we? frågade hon.
We are nowhere and it's now, svarade jag.

Sedan tog jag hennes hand och vi gick iväg tillsammans innan eftertänksamheten hann rasera hela natten.

Cockboy in Japan

image268

Den 16-18 November tar jag en weekend i Tokyo, som enligt statistiken är världens största stad.

Att ta en weekend i Tokyo är antagligen det mest kosmopolitiska och yuppieaktiga som någonsin har skrivits i denna blogg. Ja, jag får väl ta och smida så länge järnet glöder, för det är bara sju veckor tills jag åker tillbaka till Malmö. Där är det bara hatet som glöder.

Highway time?

167059-267

Att Korea är socialt handikappat har jag redan nämnt här på bloggen. Senast idag fick jag reda på att det är olagligt att vara homosexuell och att utövande kan ge upp till ett års fängelse.

I Sydkorea är homosexualitet tillåtet för civilpersoner, men att utöva sin homosexualitet klassas enligt artikel 92 i den militära brottsbalken som sexuella trakasserier och bestraffas med upp emot ett års fängelse. Homosexualitet klassas även som en mentalsjukdom inom den sydkoreanska militären och kan leda till avsked eller tvångsintagning.

Förstår ni nu att det inte bara är i mellanöstern de förtrycker kvinnor och HBT-personer, utan även i den industrialiserade världen?

They bought my s(e)oul

167059-266
Två fulla bröder, en sen natt i Busan.

Efter jag vaknade full, lyckades jag går till ett stadie av massiv bakfylla. Det gick inte riktigt hem hos familjen, som bjöd mig på en återställare redan vid lunchtid.

Hela tiden påpekade de att jag borde äta kött. De kunde inte för allt i världen förstå att jag ville vara vegetarian, så jag fick svälja min stolthet och citera Thomas DiLeva: Jag äter inte mina vänner. De tog det ordagrant och drog iväg mig till ett zoo. Att jag inte gillar att djuren blir tvingade att leva i fångenskap orkade jag inte ens diskutera. Som tur var hade detta zoo stängt för säsongen. Istället vandrade jag i bergen med min syster och en av våra systerdöttrar.

Senare åkte vi in till city och drog en pizza (ja, med extra ost). Nu hade min syster bestämt sig för att det var dags för shopping. Hur jag än bönade och bad lyckades jag inte övertyga henne att jag hade gott om kläder hemma. Jag ville ju bara ha deras kärlek, inte en massa saker. Enligt mina koreanska vänner är det vanligt att familjen köper kläder till sina barn ända till de själva får barn, så jag fick ju acceptera detta, men det kändes ändå som de försökte köpa mig.

Min garderob består vanligtvis av sletna jeans och indiepoptröjor från början av 2000-talet, så jag tvivlar på att detta kommer matcha med kläderna jag fick. Av någon anledning trodde hon att jag var vintersportare, eftersom det är så mycket snö i Sverige, så det slutade med ett helt Helly Hansen-kit (snowboardjacka, fleece-tröja och handskar) och ett par vinter-Vans. Jag bara bävar inför alla kommentarer när jag kommer hem. Yuppie-Pudding som gick från Möllankommunist till after-ski brat över en natt. Jag ser ingen annan utväg än att börja åka snowboard.
Son of Dad kommer gilla det i alla fall.

Kvällen slutade med ännu en spritfest, där min brors flickvän började gråta då hon insåg att hon valt fel bror.

Fortsättning följer...

Här kommer lyckan

image265

Lagom till jag kommer hem till Sverige släpps SkypePhone!

Till och med mobilföretagen har insett att det är omöjligt att hindra folk från att ringa gratis. Denna lilla klenod är det första jag kommer lägga vantarna på vid min ankomst. Ja, till och med före jag köper min första falafel.

Det är inte bara den lilla materialisten som vaknar till liv i mig i och med detta, utan även metropoliten och snåljåpen. Nu kommer jag alltid kunna hålla kontakt med mina nyfunna vänner, samt släkten i Korea - helt gratis.

Här kommer lyckan för adoptivpäron som mig.

Rötter on a Friday

Rötter är inte bara en klassisk hit från 1985 av Lasse Tenander, utan även huvudsubstansen av min blogg denna hösten. I helgen var jag och hälsade på min biologiska familj i Busan igen.

Tåget stannade i Busan runt 18.00 på fredagen. Jag åkte direkt till min faster och hennes man, där jag fick äta ungefär ett ton mat. Fastern gav mig även en fin komplimang (?): Du har blivit mycket fetare sedan förra besöket.

Sedan åkte jag till min äldsta systers lägenhet för fest med syskonen och några andra släktingar. Denna gången ville de verkligen testa vad jag gick för, då det gäller drickande. Klassfesten från gårdagen satt fortfarande i kroppen, men jag öppnade i ett rasande tempo - släktingarna hängde på som om de aldrig gjort nåt annat förut.

Vad jag inte uppfattade i stridens hetta var att jag drack två shotar och två öl, på samma tid som de drack en shot (och ingen öl) och det satte sina spår efter några rundor. Min bror körde en riktig fultaktik och drog varannan vatten. Vid det tillfället funderade jag starkt på att fråga efter ett DNA-test.

Ja, det slutade som sig bör. Jag vaknade på morgonen, fortfarande full som ett ägg och kom inte ihåg ett skit av vad som hände. De berättade dock för mig att jag hade haft trevligt, men att jag blev väldigt full. Jag frågade om de var avundsjuka.

Kanske låter det som att jag tar för lätt på det hela. Kanske ni vill läsa mer om mina personliga problem och min psykiska hälsa (det är ju denna bloggens adelsmärke)? Ja, oroa er inte. Fortsättning följer imorgon...

Fyrtal i notiser

1. Igår blev jag intervjuad av Koreansk TV. Intressant, inte sant?

2. Igår var jag på klassfest. Redan klockan nio raglade professorn hem, fullast av alla. En timme senare började folk spy.

3. Kineserna i min korridor tvättar inte händerna efter de har "tömt ryggen".

4. Idag åker jag ner till Busan igen för att träffa släkten. Jag kommer tillbaka på Söndag.

Good night, you snitzelsmugglers of Maine,
Korvjockeys of new England.

RSS 0.91