Kvar på film

När jag var liten var jag inte som alla andra barn. Min fröken på lågstadiet frågade alla barnen vad vi ville bli när vi blev stora. Alla svarade yrken såsom brandman, polis, sjuksköterska, osv, men inte Pudding. Jag svarade att jag ville bli statsminister. Minns jag inte fel var jag sju år då.

Nu blev jag ju inte ens politiker. Om jag nu mot förmodan skulle starta Puddingpartiet och vinna valet 2010 kommer jag nog ändå inte bli långvarig vid makten. Vad hade min första skandal blivit, tros? Svaret finner ni nedan.

image264

Två banners i väntan på Puman del 3

image262
Stuff On My Cat - fortfarande internets bästa blogg, alla kategorier.

image263
Vegomässan 2007 hålls i Malmö. För alla Er som inte älskar djur med en god sås till.

Puman del 2

image261

Jag skickade ett SMS idag till Puman. Det var mer som ett SOS.

På tal om SMS. Mitt favoritmeddelande - alla kategorier - skickades av en tjej, till en trogen gammal vän (som förövrigt jobbade som brandman på den tiden).

Det brinner i mitt hjärta, du måste rycka ut.

Kursiosa: De blev tillsammans och är det än idag (drygt 4 år nu).

Puman från Seoul

image260

Hon var en sån där som vanligtvis krossar en med foten, som inte ens tittar på sådana som mig. Inte söt, hon var snygg - och sexig. Hennes självförtroende och karisma lyste upp hela stället, jag bländades.

Men vad var det med mig? Vanligtvis tittar jag åt osminkade poptjejer med Fjällrävenryggsäck, Lovika-vantar, Radio Dept-Pins och KRAV-märkta frisyrer. Hon hade perfekt make-up, glansigt, stylat hår, djup urringning och en kropp som nästan såg Photoshop-retuscherad ut.

Fåglar flög baklänges för en sekund. Hon pratade med mig! Jag kände mig som en bonde från Sölvesborg, hon var en världsvan metropolit, som tagen från Sex and the City. Jag var här för att utforska kulturen och lära mig språket, hon ville bara festa, cruisa runt och "göra Seoul".

Hon skulle vidare. Trots att jag gjort världens sämsta intryck bjöd hon med mig. Innan jag hann tänka över situationen svarade jag att jag måste stanna med mina polare. IDIOT, hann jag tänka inombords och såg chansen tina som en snöboll i helvetet. Då gav hon mig sitt nummer - och hon fick mitt. "XXXXXXX, call me".

För fan! Jag vet ju inte hur man gör sånt här. Hon var för snygg för mig ändå, så jag struntade i att höra av mig.

Idag pep det i mobilen. Jag hade kunnat åka in och träffa henne, men jag skyllde på studier. IDIOT! Antagligen kommer aldrig chansen igen.

Just nu känns det dock ganska bra. Jag är ju förftig, det hade ändå bara slutat med olycklig kärlek. Jag blir ju kär bara nån ny människa säger hej, eller kommentarar i bloggen. Så varför utmana ödet. Hon åker ändå snart.

Jag är stolt över mig själv (men min kuk hatar mig just nu).

Korkade vita män

image259

Jag raglade hem från festen med de andra adoptivkoreanerna, har nog inte varit så full sen jag kom till Korea. Klockan var runt 05 på morgonen och jag var hungrig som en Cajsa Varg. Alla matställen runtomkring mig var stängda och jag frågade ungefär en miljon Koreaner om någonstans man kunde äta. Lika många svarade att de inte kunde prata engelska - trots att de läser engelska i över 10 år i skolan. IDIOTER. Och nej, det är inte synd om dem. Den enda vettiga förklaringen är att de är underbegåvade. Punkt.

Efter många om och men såg jag en vit tjej i min ålder och hennes pappa (eller pojkvän, vad vet jag?). Jag gick fram till dem och frågade henne snällt:

Hi, I'm not used to this area, do you know any place I can eat?

Hon funderade en sekund, sedan bröt pappan (eller pojkvännen) in och sa på sydstatsamerikanska:

Don't care about him, he only wants to practice his english skills.

Hon skrattade hånfullt åt mig, sen vände de båda på klacken och gick därifrån. Jag kände mig sjukt förödmjukad och skrek efter dem vilka idioter och rasister de var, sedan önskade jag dem döden och vice versa.

Just nu hatar jag allt och alla. Koreaner, vita, svarta, finlandssvenskar, resande, laktosallergiker, pressbyråvikarebögar, osv...

Åt samma håll

Hon var allt, hon var sin
Hon var den vackraste person jag hade träffat någonsin

På tal om ingenting ska jag ut och dricka ikväll igen, med ett gäng adoptivkoreaner från hela världen.

Thank God It's Friday

image258

Idag har jag varit i Korea exakt 8 veckor av 16. Nu är det nedförsbacke - eller uppförsbacke?

Ikväll ska jag fira genom att göra det enda jag är riktigt bra på och blir riktigt lycklig av. Det är inte pingis, det är inte fotboll, det är inte plugga och det är inte att bli pluggad heller.

Nu är det helg och det finns ingen tid för mitt emotionella och pretentiösa snyft-bloggande.

Let's go fucking mental

Bollmongot strikes back

image257

Asiater ÄLSKAR pingis. I Incheon finns det fler pingisklubbar än det finns Falafelstånd i Malmö. Idag blev jag utmanad av en Korean, som sade sig vara något av ett pingpong-ess.

Jag nämnde såklart inte för honom att jag har en bakgrund som ping-pongspelare (ja, jag är ju också asiat). På det glada 90-talet var jag och
Son Of Dad ute på Skånetouren och spred skräck bland motståndarna.

Självsäkert gick han upp till pingishallen och fixade racketar. Eftersom 90% av alla asiater spelar med pennfattning var det ett sådant rack jag också blev tvungen av använda, trots att jag är en gammal långnabbs-deff med handskaksstilen.

Vid inbollningen dunkade han på som om han vore Kjell "Hammaren" Johansson på 70-talet. Jag bara tog emot och missade med flit. Hans självförtroende bara växte, jag skrattade inombords.

Tillslut bestämde vi oss för att spela en match. Han fick inte mer än fem bollar i något av seten och han skämdes som en hund när vi skakade hans efter en förkrossande 5-0-seger.

Vad ville jag sa sagt med detta? Att jag är bra på pingis?
Den här bloggen är på väg utför, ge mig ångesten tillbaka!

Abiola Dauda

image256

Detta är antagligen mitt första och sista inlägg om Allsvenskan.

"Abiola Dauda" låter som en god maträtt eller en låt av Manu Chao. Men nej, det är en Nigeriansk fotbollspelare i Sölvesborgs GoIF som så sent som igår skrev kontrakt med Kalmar FF.

Kuriosa är att Kalmars hejarklack heter Kånkelberrys. När Kalmar höll till i lägre divisioner var det endast en minibuss med supportar som hängde med till bortamatcherna och de lyssnade alltid på kultbandet Onkel Kånkel. Hur ska det se ut när Kalmar spelar i Europa nästa år? :)

Vad vill jag säga med detta då? Jo, jag vill att ni ska komma ihåg att jag var den första som tippade rätt på årets skyttekung i Allsvenskan 2008. Vill ni tjäna lite enkla stålar, släng in en hundralapp på Abiola Dauda på Unibet.

Som sagt. Glöm inte var ni läste det först.

Jag och Scarlett Johansson

image255

Det var i matkön i dormitory-restaurangen det hände. Nej, jag träffade inte Scarlett Johansson och inte Bill Murray heller för den delen, men jag fick uppleva ett Lost In Translation-ögonblick.

Eftersom jag är född med ett litet privat regnmoln som aldrig lämnar mig tog maten slut precis när det var min tur. Givetvis var jag hungrigare än jag varit i hela mitt liv. Jag frågade Koreanen bakom mig i kön när maten skulle fyllas på, varpå han bara skrattade mig rakt upp i ansiktet. Mitt damp gick rakt upp till Defcon 5.

Efter flera minuters väntan kom en av mattanterna fram och sa något på Koreanska som jag givetvis inte förstod. Koreanen bakom mig svarare henne och de höll ett samtal på ungefär en minut. Efter detta gick mattanten iväg och jag frågade Koreanen vad hon sa. Han skrattade igen och svarade: Nothing.

Då blev jag ännu argare och frågade hur de kunde hålla ett samtal på en minut utan att säga ett skit. Han bara skrattade än en gång, så jag sa till honom på ren svenska: Dra åt helvete din kuktröga jävel!

Sedan gick jag med tårar i ögonen direkt till äggdisken, roffade åt mig så mycket scrambled eggs jag bara kunde och attack-åt tills jag fick ont i magen.

Senare på kvällen gick jag ut och tittade upp mot stjärnorna och frågade:

Dear Scarlett Johansson, what would you do?

Scarlett Johansson svarade: Nothing.


Den man älskar, den hänger man ut?



Jag bjuder på en liten tävling. Vinnaren får en påse ris, en flaska Dooley's och mitt huvud på en pinne.

1. Låten ovan, The Isley Brothers - My love is your love forever, inspirerade en samtida musiker till att göra en av mina absoluta favoritlåtar. Artist och låt?

2. Vad är Bengt Granlunds profession i Killinggängets bok Spermaharen?

3. Vad heter Rachels avlidna hund i TV-serien Vänner?

Utslagsfråga: Varför kallas jag för Pudding?

Nostalgisuckern Pudding

image253

Höst 2005


Det var en sen kväll i September. Filmpalatset i Bromölla visade Tjenare Kungen. Vi var ju ett sånt där halvalternativt par som önskade att vi var tonåringar i slutet av 70-talet. Vi ville egentligen vara punkiga, eller kanske i alla fall lite sådär Jack-romantiska och åka på cykelsemester på Gotland. Men båda var för mjuka, för mjuka för att göra uppror och dricka vin på vardagar. Istället sommarjobbade vi och gjorde origami på kvällarna. Det hatade jag såklart, men det sa jag aldrig något om.Det var kanske inte världens bästa förhållande. En förvirrad själ mötte en annan, men jag tyckte vi hade det bra.

Så började filmen. Abra & Millan spelade punk och hatade etablissemanget i 110km/h. Det var underbart att låta andra leva ut ens eget hat genom filmen. Men så kom han. Den långa gänglige Dickan. Författarklichén från 70-80-talet, med sin långa gängliga kropp, förförande ögon och svarta hatt skrev han bokmanus på skrivmaskin. Samtdigt pimplade han rödvin och rökte på ett sånt där bohemiskt sätt som bara Ulf Lundell kunde göra.


Jag sneglade mot henne. Sakta släppte hon greppet om min hand och hennes blick åt sakta men säkert upp denna perfekta varelse på bioduken. Genast insåg jag att han var mycket bättre än mig - bättre och snyggare än jag någonsin kunde bli. Jag blev svartsjuk på en biokaraktär!


Efter att filmen var slut var hon helt förtrollad. Själv var jag bara löjligt avundsjuk. Hon skjutsade mig till tågstationen i Kristianstad och på vägen dit började vi bråka för jag tyckte hon körde för sakta. Egentligen var det för att Dickan i Tjenare Kungen var så jävla snygg.


Kuriosa:
- Vi gjorde slut två veckor senare (dock goda vänner än idag).
- Vi såg aldrig Amélie från Montmartre tillsammans.


Zack de la Rocha saved the day

image252

Mer och mer börjar jag störa mig på kineserna jag bor med. De är omåttligt smutsiga, håller sjuk låda dygnet runt och tar inte hänsyn till någon annan än deras egna ollon (Ja, knappt det eftersom de aldrig duschar).

Min ena roomate spelar alltid sin äckliga vedervärdiga tuggummi-kina-pop utan hörlurar och det har jag stått ut med ganska länge. Idag rann det dock över för mig, när han spelade för fulla muggar, då jag satt och pluggade. Det fanns två alternativ för bota hans idioti:

1. Strypa ut honom
Mycket frestande, men dessvärre har jag som nyårslöfte att inte döda någon i år, så det går inte. Jag är en man vid mina ord.

2. Säga till honom på skarpen
Han pratar sämre engelska än personen som delar ut de svenska poängen i Eurovisionschlagern varje år, så det var också uteslutet - han hade ändå inte fattat.

Så vad skulle jag göra? Ur ingenstans fick jag en genial idé. Varför inte spela lite stenhård amerikansk rapmetal, så att han fattar?

Sagt och gjort. Jag slängde på Know your enemy  med Rage Against The Machine på högsta volym och mycket riktigt stängde han av sin egen musik och höll tyst resten av kvällen - förhoppningsvis förevigt. Om det var det agressiva soundet eller vänsterpropagandan som fick honom att fatta, det står skrivet i stjärnorna...

Röd som en brandbil

167059-251

Jag brukar ofta bli kallad kommunist av mina vänner. Dra den om Snövit också - då har de aldrig träffat en äkta "commie". Igår var jag ute och drack med ett gäng. En av dem var utbytesstudent från Kina och givetvis var jag nyfiken på deras politiska system.

Han var medlem i Kinas enda stora parti och han tyckte det var genialt att bara ha att parti, då slipper man ju att välja! Hans dröm var att jobba för den kinesiska staten.

Dessutom såg han inga problem med att de censurerar bort större delar av internet för folket. Inte ens min blogg går att kolla på en dator i Kina. Inte heller Wikipedia går att kolla! Han sa dock att det håller på att ändras och att de i bästa fall kan få se Wikipedia om 20-30 år. Ja, det låter ju lovande.

Jag har fått sjukt många historier berättade för mig av Kinesiska utbytesstudenter. De vågar knappt surfa vart de vill här i Korea, för de tror att den kinesiska staten har koll på dem hemifrån. Kina är en galen stat med mycket mer reguerlingar och brott mot mänskliga rättigheter än någon kan tänka sig. Det kan till och med jag som gammal "popvänster" erkänna. Det är ett skämt att de får arrangera OS nästa år. Det är som om man skulle ge Nobels Fredspris till George W Bush.

På denna sidan kan ni testa om olika internetsidor är tillgängliga för internetanvändarna i Kina.

Great Firewall of China

Son of Dad - When nature calls

image250

Som jag
tidigare nämnde gick min katt ut i hungersstrejk för att få Son of Dad att börja blogga. De hårda påtryckningarna har visat sig fungera för en gångs skull. Så lyd mitt råd och besök Son of Dad så ofta ni bara kan, jag är övertygad om att denna bloggen blir dubbelt så bra som min - även om en stor del kommer att handla om Naturkompaniets funktionsmaterial.

Mina damer och herrar, låt mig presentera årets rookie i bloggvärlden:

Son of Dad - When nature calls

Pudding van Basten

image249
Pudding smeker ett patenterat inlägg mot bortre stolpen.

Idag var det International Sports Day på skolan. Jag valde såklart att spela fotboll, då alternativen var:

Cricket
Nej, jag är inte från Pakistan eller Indien och jag heter inte Kumar.

Basket
Med mina 172 cm över havet är jag knappt högre än själva bollen.

Kortdistanslöpning
Nej, det förstår ni ju själva.

Bristen på europeiska fotbollspelare slutade i en landskamp mellan Kina och Vietnam, där jag fick joina Kina. Så laguppställningen blev som följer:

Mv. Kines.
Backlinje: Kines, Kines, Kines, Kines
Mittfält: Kines, Kines, Kines, Kines
Anfall: Kines, Pudding (i alla fall asiat)

Hur gick det då?
4-2 till Kina.
Pudding, 2 mål och 1 assist.

Halva inne!

image248

Jag kan knappt fatta det. Snart är det halvtid för mig i Korea, sen är det flyget hem till staden i söder där hatet glöder.

Det känns som om det var en vecka sedan jag hade avskedsfesterna med Big Gay Al, Vegankungen, Pojkakroppen, Myrsloken, Goodie Two Shoes, Smens Perling, Pille Fung, Julegrisen, Smacus, Snitzelsmugglaren-DeMarco, Bäversson, Flisdramat, Hasse Homo, Buttboy Lilja, Spettan, med flera. Och ja, mina vänner har konstiga smeknamn.

Harry Pudding

image247

Ibland när man super i Korea blir det bara så att man snor en mopedhjälm + glasögon och stoppar in huvudet genom en övergiven Harry Potter-skylt.


Dessutom händer det lustiga saker här. Mina kläder börjar bli mindre allihopa, utan att jag ens tvättar dem! Är det så att någon trollar med mina pikétröjor eller har verkligheten hunnit ikapp mig, så jag får betala för extra-baggage på flyget hem?


It's been hurting all the way with you, Korea


Monster - Ain't getting nowhere

Idag fick jag en halvtimme över, så jag satte mig på en bänk i campusskogen. I lurarna hade jag Moneybrothers nya platta "Mount Pleasure". Any other heart spelades och halvvägs in i låten släpper Anders Wendin in saxofonisten Gustav Bendt i falsettartad stämsång.

Textraden: Days where made for us when we were young, tog mig hela vägen hem till hemmafesterna i Sölvesborg med punköl, hembränt och allsång till Monster på högsta volym - tiden då vi hade hela livet framför oss utan bekymmer och världen låg för våra fötter.

Hastigt blev jag avbruten av en Koreansk student som frågade mig:

Why are you crying? Is everything alright?

No, I'm okey, svarade jag direkt och viftade bort honom. Jag märkte det inte själv förrän tårarna nådde mina läppar och smakade salt. Ögonblicket var både bitterljuvt och vackert.

Busan revisited

image246
Fr.v. Yngsta storebror, Äldsta Syster, Pudding the Kid, Yngsta syster, Äldsta bror, Mellanbror.

Här ovan är mina Koreanska syskon och jag. Om några veckor ska jag besöka den biologiska familjen igen, nere i Busan. Jag ser fram emot det, men känslorna är ändå blandade. Jag vill inte att de ska tro att jag har kommit tillbaka för att bli en familj med dem igen. Jag har ju min familj i Sverige.

Det ena behöver inte utesluta det andra, men jag (som har mer separationsångest än Tina Turner hade med Ike det första året) klarar inte att känslomässigt involvera mig för mycket med dem. Även om jag tar den där mastersutbildningen på Inha University nästa höst kommer jag förr eller senare flytta hem till Sverige och leva mitt liv där. Jag kanske aldrig kommer träffa dem igen efter det, men det har de inte en aning om och jag vågar inte berätta det för dem.

Den förlorade sonen har ju gjort sin storstilade återkomst och jag mottogs bättre än Börje Salming i Torontos Maple Leaf Garden under Canada Cup 1976. Det känns redan som om jag har en massa saker att leva upp till. Varför måste jag hela tiden hamna i klistret?

The quite cat also drinks milk

image245
Son of Dad - förhoppningsvis snart i bloggvärlden.

I periferin lever dem. Bloggarna som inte är medie- och besökarkåta som mig. De som skriver när de känner för det, de som skriver för att de älskar att skriva. Ungefär som Björns Vänner. De var ett litet band och släppte bara två skivor innan de försvann. De ville inte ta över världen, de ville bara spela musik. De lyssnare de väl nådde - de rev ner deras försvar och blev en röst för deras rastlösa och oroliga generation av kärlekskranka själar.

Detta inlägg har två syften.

1. Att få Son Of Dad att blogga.

2. Att hylla två av mina favoritbloggar, trots att de inte uppdateras varje dag.

Shangri-La
West 8th St.

Min lön kommer fem år försent

Nu när jag äntligen har lärt mig att leva ensam och olycklig börjar det ljusna, men det till ingen nytta. Jag har lurat mig själv, jag har lurat lyckan. Jag har börjat se lyckan och utopin som något fult.


Glada människor är bara för dumma för att ha ångest, inte sant?


Det är inte nu jag behöver det. Nu när jag lever ett liv i ständig förflyttning, utan stoppskyltar. Ingenting på vägarna, bara döda grävlingar.


Det var när jag var i slutet av tonåren jag ville ha flickvän och vara populärast på skolan. På den tiden hade jag fixat det, fixat att vara lycklig med stil. Nu känns lycka bara som någonting påklistrat och overkligt. Eller är det detta som definieras som lycka; Ett fruntimmer och Van The Man-status?


Tjejerna flockas kring mig, det är nästan löjligt. De säger det rakt ut, hur snygg jag är och hur sjukt det är att jag inte har flickvän. Och visst vill jag ibland, men jag kan inte. Jag är inte van vid det. Jag vet inte hur man vinner. Jag är van vid att inse att "hon var för bra för mig". Eller som mina vänner brukade trösta mig med att "du var för bra för henne", men det var ju ändå alltid lögner.


Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Jag har glömt hur det är att vara man. Kanske mest för att jag inte vill vara man, jag vill vara människa. Men när jag var tonåring, då visste jag exakt hur man skulle göra, när chansen kom. Jag visste i detalj hur jag skulle agera, jag ville så gärna ha någon, men då kom det ingen. Och nu när jag slutat orka bry mig, då kommer ketchupeffekten. Jag är en fjäril i en glaskupa.


Du kanske tycker att jag verkar kaxig
Men jag vet bäst vad som är rätt för mig
Jag har slutat bry mig rent finansiellt
Jag sköter mina business totalt emotionellt
 
Jag har alltid legat före
Resultatet blir för klent
Min lön kommer fem år försent


Obefogad ångest

image244
Fyrverkerifestvalen i Seoul.

Idag fick jag ett mycket smyckrande erbjudande av min professor i Intercultural Communication. Tydligen var det mina kunskaper i Genusvetenskap och Cultural Studies som betalade av sig.

Ett stipendium värt mer pengar än jag någonsin haft, samt två års mastersutbildning och under tiden jobb som lärarassistent, för att sedan börja en Ph.D-utbildning (doktorand). Detta skulle börja till hösten efter min examen i Sverige nästan sommar.

Det gjorde mig smickrad och glad, men samtidigt fylld av ångest. Chansen är ju en på miljonen att en lärare frågar något sånt, men om jag hoppade på det hade det betytt minst två år till i Korea. Jag vill ju helst bo i Sverige ett tag och försöka skriva klart boken, hitta ett jobb och hata Malmö lite mer.

Hur som helst kan ni officiellt kalla mig för teachers pet.

Öga för öga?

image243
image242
Bild: Aftonbladet.se

NÄ, ta mig tusan. Nu är det en björn som har gett sig på jägare igen. Men som tur var lyckades de leta upp björnen och skjuta ihjäl den.
Läs artikeln.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Inte är det väl konstigt att björnarna börjar anfalla jägare, då jägarna anfaller och mördar deras djurvänner?

En annan grej hade det varit om det var en oskyldig barnfamilj som blivit attackerad av björnar, men nu är det faktiskt jägare - på jakt efter att skjuta djur - som björnarna har gett sig på de senaste veckorna.

När jag kommer hem till Sverige ska jag ta ett gevär och ge mig ut på jakt efter alla jägare som skjutit oskyldiga djur för nöjes skull. När deras anhöriga kommer efter mig och ska döda mig kommer jag skjuta dem också, sen ska jag marinera hela familjen med Santa Marias Vilt-marinad, grilla dem över öppen eld och äta dem tillsammas med nypotatis, cumberlandsås och säsongens grönsaker.

Pappan i familjen ska jag hugga av huvudet på, stoppa upp och hänga upp på väggen.

Sen ska jag dricka en folköl framför TV:n och runka till Idol.

Gästblogg: Skärgårdsdoktorn

Patrik har bett mig göra ett gästinlägg här på hans blogg och det gör jag såklart gärna. Det känns som en ära faktiskt. Pudding-Patrik hade också ett önskemål om tema, något i stil med: "När jag insåg att jag var vuxen". Och jag gör givetvis som Patrik säger rakt av.


När jag insåg att jag var vuxen: av Skärgårdsdoktorn.


Jag fyller 42 om någon månad. Visst borde jag ha en del att berätta på temat, vuxen är jag ju. Eller? Det händer att jag fortfarande funderar på vad jag ska bli när jag blir stor. De tankarna kommer främst när jag tycker det är tråkigt på jobbet. Jag kan ibland känna att jag hemskt gärna vill göra något annat men svaret på frågan har jag inte.


En del av mig blir kanske inte riktigt vuxen. Fråga mina föräldrar när jag är tillsammans med mina bröder som är 5 och 10 år yngre än mig, och för all del också borde anse sig tillhöra vuxenskaran. Tillsammans med dem kan jag bli så barnsligt ovuxen och jag skrattar så att tårarna bara rinner. Vi gör nämligen grimaser mina bröder och jag och det är våldsamt kul. Min äldsta bror kan se ut som Bert Karlsson när han fular sig. Jag själv tycker att jag i vissa stunder liknar Göran Persson lite grann. Och yngsta brorsan ser ut som Roine... ja... Roine helt enkelt. I kombination med Photoshop hade vi förbaskat kul med de där grimaserna ett tag. Vi gjorde till och med en hemsida på internet där vi lade ut våra alster. "Fulsidan" kallade vi den. Varför skriver jag "vi"? Det var jag som gjorde den. Suck. Den finns fortfarande kvar någonstans därute men tvinga mig inte att lämna ifrån mig adressen är ni snälla. Fulsidan skulle kunna få min flickvän att dumpa mig är jag rädd. Den borde sprängas, smältas eller sågas sönder.


Föräldrarna kan skaka på huvudet och ibland skratta åt sina omogna söner. Farsan berättar ibland halvt road, halvt oroad, om hur Roine och Bert inte hälsar på varandra när de möter varandra i bilen, istället gör de en grimas åt varandra. Själv har jag lekt med tanken på att ge mina föräldrar en kalender med utvalda bilder från Fulsidan i julklapp, visst kan man beställa sådana från fotofirmorna? Morsan sa också att hon minsann visste vilken bild hon skulle sätta ut i tidningen på min 40-års dag, men det hotet gjorde hon tack och lov aldrig verklighet av. Men någonstans anar jag att mamma är lite besviken. Det finns nämligen väldigt få fotografier av oss där vi ser normala ut.


Nu var ju inte temat "När jag insåg att jag aldrig kommer att bli vuxen" utan "När jag insåg att jag var vuxen". Visst måste det ha inträffat händelser i mitt liv när jag känt mig mogen, ansvarsfull, stel/tråkig, stel/stel (i kroppen alltså) och .... ja... vuxen. Klart det har.


Första gången någon kallade mig gubbjävel var jag 18 år. Det var en sommar på en smal och våt brygga. Jag hade tagit mod till mig och gick försiktigt ut på den hala bryggan för att känna på vattnet med tårna. Bakom mig hörs plötsligt dunsande småfötter från killar i sjuårsåldern som oändligt mycket fortare än mig var på väg ut mot bryggans slut och den väntande sjön. Tydligen var jag i vägen för en av dem skrek irriterat "FLYTTA PÅ DIG GUBBJÄVEL!". Vid 18 års ålder hade jag lätt hunnit ifatt dem och jag hade utan svårighet dränkt de små svinpälsarna om jag hade velat. Men vid 18 års ålder kunde jag också ta det med ro så jag flinade jag bara åt dem. Idag hade förhållandet nog varit det omvända, dvs jag hade velat ta livet av dem men inte varit snabb nog att lyckas. Det finns kanske en tanke bakom det där.


En annan vuxen-flash jag fick var när jag en dag upptäckte att allt som farsan sagt och lärt mig faktiskt inte stämde. Att lära sig av egna erfarenheter och misstag och att ifrågasätta de värderingar och "fakta" man fått med sig hemifrån är en del i att bli vuxen tror jag. Min mamma var 18 och pappa 23 när jag föddes och med tanke på det kan jag lätt förlåta de trots allt relativt få felaktigheterna jag fick lära mig. När min farsa var 28 hade han byggt en villa. Hans äldste son är nu 42, han sitter och glor i en tvårummare.


Att bli pappa är en vuxengrej. Jag blev pappa vid 28. Är man inte mogen och vuxen när man väl sitter med sitt eget lilla barn i knät så är det läge att bli det då. Fort. Plötsligt ska man vara en förebild, vid behov ska man vara auktoritär på ett vuxet sätt och man måste kunna ta jobbiga diskussioner med andra vuxna om såväl deras som ens egna barn. Man måste också man lära sig att inte spy vid lukten eller åsynen av bajs.


De senaste 5-10 åren fastnar jag inte lika lätt vid ett dataspel som jag gjorde tidigare. Jag säger inte att jag inte kan fastna, Sims2 är fortfarande ganska kul, men man har inte riktigt ro på samma vis tycker jag. Vuxenvarning!


Jag somnar framför filmer jag tycker är bra och vill se, när jag får ont någonstans så går det aldrig över, det är kanske mer ålderstecken än tecken på att man blivit vuxen men de grejorna har jag redan skrivit om på min blogg.


Jag tror att alla stadier i livet kommer smygande och stegvis, och det är väl en himla tur att man inte bara vaknar en morgon och är vuxen eller gammal som i Sims2. Jag kan känna mig gammal när ungdomarna i huset bredvid mitt har fest, måste de väsnas så himla mycket? Likaså när mopeder kör förbi mig alldeles fort på cykelvägen. Att kalla sig själv för man istället för kille är ett vuxensteg. Att kalla någon sin fru kändes konstigt i början men för varje gång jag sa det blev jag lite mer vuxen tror jag. Jag kände ett lyckorus när jag sa exfru för första gången. Jag kan känna mig väldigt ung när jag tycker att Avril Lavignes senaste platta är en av de bästa jag hört i år. Vid den här punkten i livet kan jag alltså känna mig både ung, vuxen och gammal fast vid olika tillfällen.


Alla vet vi vad som väntar i slutet av livet. Döden är svår att förhålla sig till. Är livet bara en förberedelse för döden? Och när vi nu vet att den kommer, varför har vi då inte alltid förmågan att våga vinna, satsa och göra det bästa av stunden vi har här? Ju äldre man blir desto fortare verkar tiden gå och vid 40 sådär tror jag att man börjar förstå lite av hur begränsad tiden är.


Min skilsmässa var ett vuxensteg för mig. Att säga ja till sig själv är att säga ja till livet. Jag ska fortsättningsvis försöka njuta de små och stora sakerna som livet bjuder. Det kan handla om de första varma solstrålarna mot en husvägg en i övrig kall aprildag. Det kan vara doften av multnande löv i skogen en fin höstdag som den vi har idag. Eller kanske ett gott vin framför elden i en öppen spis tillsammans med kvinnan man älskar. Jag vill njuta och skratta nu och det finns inte en chans att jag tänker bli bitter över åren jag inte gjorde det.


Det gör inget om jag dör

Livet handlar fortfarande om möten och farväl. Det ena behöver dock inte utesluta det andra, det har jag lyckats bevisa för mig själv. Nu kommer den sista delen i min historia om mötet med min biologiska familj. Men tro inte att det är slutet på jakten efter min identitet - det nu den börjar...


Din fars hälsotillstånd är dåligt, grät min faster.


Utan att tveka bad jag henne att precisera sig lite mer. Det visade sig att bilolyckan han var med i, några månader innan jag föddes, hade tagit hårt på honom. Han hade genomgått operationer i hela kroppen, samt uppe i huvudet. Enligt fastern hade han problem att kommunicera, samt rörelsehinder i högra armen och benet.


Om du vill får du träffa honom, men han är mycket svag, fortsatte fastern.


Självfallet, svarade jag. Dock utan att tänka på eventuella konsekvenser.


De körde för att hämta honom. Det tog en stund och medan minuterna gick hann det flyga hundratusentals tankar genom huvudet. Det enda jag var helt säker på var att jag inte skulle bli besviken, hur mötet än skulle bli.


Äntligen skulle jag få svaret på gåtan.


Jag hörde hur dörren öppnades i hallen. Jag reste mig från soffan, men benen bar mig knappt. Hela kroppen darrade och klumpen i halsen blev allt större. Hjärtat slog så hårt att jag kunde höra slagen.


Så stod han där framför mig. Mina ögon blev blanka.


En kortvuxen man i gamla kläder. Man kunde se tydliga ärr från bilolyckan och kroppshållningen var en mindre katastrof. Han hade problem att gå, men jag väntade in honom då han tog sina långsamma steg framåt. Jag bugade, såsom man gör när man visar respekt för sina äldre i Korea.


Hans svaga händer greppade tag om mina. Jag kunde inte få fram ett ord. Han bara grät. Efter tjugofyra år möttes vi igen. Far och son.


Tillslut fick han fram orden.


Det gör inget om jag dör nu, för jag är så lycklig. Nu är mitt liv fulländat.


Orden skar som ett svärd genom hjärtat och just i det ögonblicket var vårt blod tjockare än allt vatten i hela universum. Hela jag kollapsade i en känslostorm jag inte trodde existerade. Ingenting i hela världen spelade någon roll, förutom vårt möte. Jag hade tänt alla stjärnor på hela himlen, bara för honom. Hans liv var en misär och min blotta närvaro gav honom det enda han önskat sig i tjugofyra års tid.


Och min far, han gav mig sinnesfrid.


Vem tänder stjärnorna?

Den tanken ger mig ingen ro.

När jag var i Busan första gången med mina vänner från skolan var det blandade känslor. Att gå på samma gator som ens biologiska familj gör varje dag. Tänk om jag gått förbi dem, kanske handlat av dem eller rent av pratat med dem? Tanken slog mig några gånger, men sedan kom jag på att det bor 3 650 000 i Busan, så den chansen är ju lika stor som en snöbolls dito i helvetet.

MEN.

Vid mötet med min familj besökte jag Pusan International Filmfestival i stadens centrum, nära marknaden. Då pekade min faster helt plötsligt in i en gatukorsning och sade:

Där brukar det vara marknad när det inte är festival. Jag har mitt eget stånd där om dagarna.

Jag blev helt kall i kroppen. Just den gatan gick jag upp och ner för flera gånger under mitt första besök i Busan. Noga synade jag varje stånd efter billiga Adidas-kopior och färdigstannade vaktelägg. Med största sannolikhet såg jag även min moster någon gång de dagarna. På sin höjd gav jag väl henne en hastig blick i jakten på fynd, för att sedan försvinna som om ingenting hade hänt. Tanken ger mig rysningar.

Och snart. Väldigt snart kommer upplösningen på historian. Jakten på min identitet. Svaren på gåtan som ställdes för 24 år sedan.

Nästa inlägg kommer förklara allt. Lite som Bob Dylan - Desolation Row. En urladdning i känslor, komprimerade till ett blogginlägg ska ni få smaka på och det kommer handla om två hjärtskärande livsöden. En gammal man på väg mot den sista vilan och den förlorade sonen som kom tillbaka och tände alla stjärnor på himlen för en natt.

Äntligen!

image241

Årets Nobelpristagare i litteratur blev ingen mindre än
Doris Lessing. En av de mest kända kvinnliga författarna i någonsin, ändock säkerligen okänd för många.

Varför känner jag till henne och varför är jag så glad?

Jo, därför att hennes favoritdjur är katt! Jag slår vad om att hon kikar på Stuff On My Cat minst en gång i veckan. Ett flertal av hennes kändaste verk handlar om just katter.

Sekunder efter avslöjandet av vinnaren fick Horace Engdahl frågan om varför han ännu inte hunnit tala med henne och svarade:

Hon satt inte och väntade på mitt samtal precis. Jag har ingen aning om vad hon gör. Kanske är hon ute och går med sin katt?

Intressant, inte sant?

Min historia har tydligen blivit en hype i hela Korea.

Imorgon kommer det publiseras en artikel om mig i The DongA Daily, en av de tre största nationella tidningarna i Korea.

I eftermiddags ringde dessutom KBS (Korea Broadcasting System), Koreas public service-TV, de vill göra en grej om min historia i något program.

Hur ska det här sluta?

Egentligen är jag ju bara en helt vanlig kille som föddes i ett annat land än det jag växte upp i. Jag gillar att kolla på fotboll, lyssna på musik och längta till helgerna då jag kan supa skiten ur mig. Min favoritfärg är röd, jag tycker om dansk industridesign och mitt favoritdjur är katt. Hur unikt är det?

Tillslut sålde jag min själ till djävulen och skaffade Facebook också.


Min jakt på sinnesfrid

Förstenade satt dem och såg på mig.


Frågan som inte gick att undvika var ställd. Vart var egentligen min biologiska mor och far?


Min faster, som de flesta ansåg vara familjeöverhuvudet, tog ton tillslut.


Din mor är borta.


Jag fick en stor klump i halsen och frågade hur hon gick bort.


Då svarade hon att ingen vet om hon lever eller vad hon gör. Efter hon fött mig lämnade hon familjen och ingen har sett henne sedan dess. Detta rev återigen upp ett sår i mitt hjärta och jag insåg direkt att min väg till inre frid i själen var längre än jag hoppats på.


All förväntan, all längtan och alla förhoppningar rann av mig som vatten på en gås. Sitter hon någonstans i Korea och väntar på mig, precis som denna familj hade gjort i tjugofyra år? Står hon i fönstret om nätterna och gråter, samtidigt som hon tittar mot stjärnorna och undrar om jag gör detsamma? Eller sitter hon någonstans uppe i stjärnorna och tittar ner mot mig? Kommer hon möta mig i slutet av tunneln, när min tid på jorden är slut?


Jag kan inte föreställa mig hur det kändes för henne att lämna sin nyfödda son. Om det kändes som en lättnad eller om det var det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv? Jag tappar orden nu. Orkar jag leta efter ännu en nål i en höstack? Jag är så stark på ytan, men inombords är jag så svag.


Det tog ett tag att hämta sig efter det beskedet. Sedan tog jag mig mod igen och frågade om de vet vart min far är någonstans.


Återigen stenansikten. Återigen steg min puls till 300.


Min faster började meningen, men kunde inte avsluta den utan att tårarna rann för hennes kinder.


Fortsättning följer...

Här är en bild på min biologiska bror.
Han är mer lik mig än vad jag är lik mig själv.
image240


When nature calls

image239
Neogori - The Korean Raccoon Dog

Jag vet att det inte är det här ni vill läsa just nu. Jag vet att jag borde skriva slutet på min följetång i sökandet på min identitet, men jag måste flika in med ett annat inlägg först.

I lördags natt satt jag och mina vänner i campusskogen och drack skarpöl och rödtjut. Då helt plötsligt kom det ett, för oss, helt okänt djur förbispringande. Vi hade aldrig sett något liknande, det var litet, hade päls och var sjukt doggigt. Själv var jag lite lurig, så jag sprang efter djuret för att identifiera det (jag ÄLSKAR doggiga djur). Det slutade dock i ett platt fall för mig och en uppskrapad armbåge.

Dagen efter fick jag förklara hur djuret såg ut för min koreanska vän, som antog att det kunde vara en neogori - en koreansk tvättbjörnshund. Hur sjukt är inte det? Den bor dessutom vanligtvis uppe i bergen, så det var ett mycket unikt appearence den lilla tvättbjörnshunden gjorde på Inha Universitys campus.

Denna topic leder mig osökt in på den
stora nyheten i Sverige just nu (enligt Aftonbladet i alla fall). En björn har dödat en jägare! Det är väl inte så jävla konstigt att djuren i skogen börjar ge igen när jägarna dödar deras kamrater dagligen. Det är okej att skjuta älgar och vargar och fåglar och björnar och fasaner, men så fort djuren ger igen så är blir det ett satans ståhej.

Reportern frågar Lars Svanberg hur de kan veta om de skjuter rätt björn, i jakten på mördarbjörnen:

Får vi syn på en björn i de här krokarna så skjuter vi den. Sedan får vi efterhand ta reda på om det var samma björn eller om vi måste ut igen.


...men han gav inte upp för det...

Ur askan stiger en ny man. Förstenad av sanningen, men fast besluten om att inte bryta ihop.

Don't let down and die - please be alive, mumlade jag för mig själv, tog ett djupt andetag och bad om att få sanningen serverad. Och sanningen fick jag.

Känslan att få reda på allting var som att komma rakt in i turn-overn i en film. Ungefär som när Brad Pitt uppenbarar sig som samma person som Edward Norton, som i sin tur skjuter sig själv i huvudet, låter en liten del av sig själv dö och sedan ser skyskraporna rasa till tonerna av Pixies - Where is my mind?

Personerna i rummet, som jag kramat om som min mor och far, men som visade sig vara några andra var min faster och hennes man. Det var dem som stod som mina föräldrar i adoptionspapprena. De hade skrivit över mig på dem, då de redan hade fyra barn innan och med andra ord hade laga kraft att adoptera bort mig.

Min biologiska far råkade ut för en bilolycka några månader innan jag föddes och kunde inte fortsätta jobba. Min mor lämnade familjen efter hon fött mig. Eftersom min far "bara" hade en son sedan innan hade han enligt lag inte rätt att adoptera bort mig trots att han inte kunde försörja mig.

För att kunna ge mig chansen till ett bättre liv, lurade de lagen och hela den (på den tiden) Sydkoreanska militärstaten. De riskerade sina egna liv för att ge mig chansen till en säker uppväxt.

Men de var övertygade om att jag skulle komma tillbaka. Släkten hade ofta tittat upp mot stjärnorna på natten och pratat med mig. Om de bara visste hur många gånger en förvirrad adoptivkorean i Falkvik i Sölvesborg gjort samma sak.

För att vara tillgängliga för mig den dagen då det var dags för den förlorade sonens återkomst vägrade de att flytta från sitt hus eller byta telefonnummer på 24 år. Tjugofyra år! De hade vigt sina liv åt min återkomst.

Jag fick följa med dem hem och träffa alla mina syskon, kusiner, syster- och brorsdöttrar, fastrar och farbröder. De grät som barn. De var otröstliga för skammen över att ha lämnat bort mig. Själv stod jag bara och kände mig som världens viktigaste människa för första gången i hela mitt liv.

Dock var jag tvungen att konfrontera dem tillslut. Jag tog mig mod och frågade.

Var är min mor och min far?

Framför mig såg jag ett tjugotal kärleksfulla, gråtande koreaner förvandlas till stenansikten.

Fortsättning följer.

Som ett svärd genom hjärtat

image238

Och jag som trodde jag visste vad känslor var.


Efter att mötet med föräldrarna varat en stund började de berätta något för tolken. Det gjorde henne helt grön i ansiktet. Hon översatte inte orden till mig utan lyssnade bara i mitt livs längsta tio minuter. Jag kände att något var fel och mycket riktigt var det så. Hon bad om att få tala med mig i enrum. Väl där förstenade hon mig med orden:


Spelreglerna har ändrats. Papprena du fick med dig till Sverige var fyllda med lögner. Ingenting som stod där var sant. Inte ens din födelsedag.


Och de som sitter därinne är inte dina föräldrar.


Fortsättning följer. Om mitt hjärta orkar fortsätta slå.

Update: Om jag skulle dö får ni gärna skänka mig en tanke på min "nya" födelsedag: 14:e februari.


Ett kort liv för att vara så långt

image237

Nu är det bara jag.


Inatt lyser alla stjärnorna i hela universum på mig. Imorgon när solen går upp i Korea stiger den upp över horisonten bara för mig. När jorden sedan har snurrat ett varv har jag gått ur tiden.


Upp ur sängen stiger en nyfödd människa. Jag vet inte hur denne kommer se ut eller känna sig, men han kommer att se ut precis som när han somnade in.


Det känns lite som om jag ser tunneln nu. Jag kommer att gå mot ljuset och fly rakt in i solen. Min pånyttfödelse ligger bara några timmar framför mig. Och så här på väg mot döden ser jag mitt liv passera i revy.


Jag ser hur jag lyckligt ovetande springer runt och leker på ängen utanför Fjärilsvägen 7. Stolt som ett barn med min första fotboll. En äkta läderkula. Jag ser hur enkelt livet var då. Jag ser ett liv utan bekymmer, då kärlek bara var att leka med sin bästa kompis. Oskarsson hette han.


Sedan ser jag en tröstlös mor, en tröstlös syster och mig själv. 10 år gammal står jag och tröstar dem. De gråter och jag försöker vara stark. Jag ser pappa komma hem och packa sina väskor utan att säga ett ord till mig. Jag ser honom gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka.


Femton år gammal står jag i spegeln och hatar mig själv för att jag inte vet vem jag är. Det är en förvirrad kille jag ser. En kille som gör så mycket för att bli omtyckt att han bara gör ett åtlöje av sig själv. Jag ser mig själv springa mot kuratorns dörr och skälla ut henne efter noter, då hon i ett möte hade sagt att jag var mobbad. Jag vågade inte erkänna det för mig själv.


En kille står på trappan på Furulundskolan. Full på champagne och lycka skriker han "Känn ingen sorg för mig Sölvesborg" i mikrofonen. Jag ser honom vända sig om och gå och lova sig själv att aldrig komma tillbaka. Efter tre månader i Dublin ser jag honom flytta tillbaka till pojkrummet, måla sig svart kring ögonen och sitta med rakbladet mot vänstra handleden. Jag ser honom ändra sig i sista stund.


Jag ser alla förlorade kärlekar, alla bråk över familjens dåliga ekonomi, alla tårar och alla svek. Men framförallt ser jag alla gånger jag legat sömnlös och undrat vad min biologiska familj gör. Hur de ser ut, om de är lyckliga, eller om de ens lever. Jag ser hur jag fäller en tår och undrar om de tänker på mig ibland. Den bilden ser jag om och om igen. En bild för varje dag i hela mitt liv.


Nu är det bara jag.


Jag tar steget in tunneln nu och den jag har varit fram till idag försvinner för alltid. Det känns lite vemodigt att dö, men bortom tunneln finns svaret på min gåta.


Imorgon ska jag träffa mina biologiska föräldrar.


Hej då kära vänner. Jag kommer att sakna er, men de här dagarna var bara inte gjorda för mig.


Cock, knock and two washing Koreans

image236

Jag är inte känd för att vara en råbarkad kille. Ibland drömmer jag dock om att vara lika hämningslös som Vinnie Jones efter en flaska JD och femton pints. Idag fick jag chansen - och jag tog den.

Ikväll var jag nere i tvättstugan och körde mina två enda vita tröjor. Den ena var inget speciellt, men den andra var min underbara Jamie T-tröja. Jag har älskat den som mitt eget barn ända sedan jag lade upp mina surt förvärvade slantar efter konserten på Trädgår'n i Göteborg i somras.

När jag kom tillbaka för att ta ur tvätten var maskinen nyladdad och mina tröjor var puts väck. Så jag stod i 30 minuter och väntade på personen som höll på att tvätta nu. Tillslut kom det en korean och skulle ta ut sin tvätt och jag frågade om han sett mina kläder. Icke sa nicke.

Då kollade jag i maskinen och till min stora förvåning ligger mina två tröjor kvar i maskinen tillsammans med hans tvätt. Givetvis tvättade han färgad tvätt och mina tröjor hade fått en hemska gula fläckar. Då slog det slint för mig. Jag skällde ut killen efter noter, men han verkade inte riktigt fatta, så jag tryckte upp honom mot maskinen och gav honom två alternativ:

1. Betala mig 25 000 WON i skadestånd snabbare än en höna skiter.
2. Få en stenhård knytnäve mellan hans snea ögon.

Killen (som var några storlekar större än mig) fick tårar i ögonen och darrade av rädsla. Jag rörde inte en min. Han valde det alternativ som var bäst för honom, då han uppenbarligen inte ville fira jul på universitetssjukhuset i Seoul.

Nu är min favorittröja förstörd, jag är 25 000 WON rikare, men framförallt fick jag vara Vinnie Jones för en halvtimme.

Amélies sista sång

image235
Tack till "Kulan" som skickade mig Winnerbäcks Daugava-skiva.

Klart det känns vemodigt, men det är som livet i sig. Det handlar om möten och avsked. Jag fick aldrig säga hej då till mina biologiska föräldrar när de lämnade mig. Jag fick aldrig säga hej då till min mormor och morfar. Jag fick chansen att säga hej då till min far, men han förtjänade inte ens ett adjö.

Men släkt är något man inte kan välja. Egentligen inte kärlekar heller. De uppenbarar sig som änglar när man minst förväntar sig det, men lämnar som djävlar när man som mest behöver dem.

Amélie har varit min kärlek i flera år. Hon kom i ett paket på DVD, men efter två timmar hade hon borrat sig in i mitt hjärta och har varit en del av mig ända sedan dess. Alla tjejer jag har träffat har jag jämfört med henne och ingen har visat sig var bra nog.

Ingen har givit mig det där mystiska leendet, ingen har lämnat små kryptiska meddelanden i smyg, ingen har varit sin egna bästa vän och kastat mackor i Montmartré och ingen har givit utan att be om att få något tillbaka. Framförallt har ingen varit lika hjärtskärande vacker.

Men jag har insett det själv. Det har vuxit fram i mig. Ingen är perfekt. Fortsätter jag leta efter människor som är lika bra som henne kommer jag föralltid att bli ensam. Därför släpper jag dig ur mitt hjärta nu. Det här är Amélie från Montmartres sista sång. Det känns vemodigt, men jag ska aldrig älska dig igen. För min egen skull.

DVD:n har jag dock kvar. Den är tidens hållplats för oss och allt som hänt. Den kan jag titta på och sakna dig.

Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du

En uppmaning...

image234

Min katt ringde nyss. Till min stora förvåning har hon börjat hungersstrejka!

Hon sade att hon inte äter en räka till förrän min kompis, Son Of Dad, börjar blogga. Hon menar att Son Of Dad har mycket att tillföra våra rastlösa själar, att han kan förvandla känslor till ord som berör långt in i hjärteroten. Det kan behövas nu när vi är mitt inne i denna brustna hjärtans höst.

Ja, Son Of Dad. Jag trodde aldrig det skulle behöva bli såhär, men du är den enda som kan rädda min katt från att svälta ihjäl. Vem ska jag då lägga saker på till jul?

My desolation row

I heard that some old classmates around the world are translating my blog to their international friends. I will never stop to write in Swedish (because my English sucks), but this one goes out the all you restless souls around the world, which are stupid enough to care about my worthless life.


Whole my life I have wondered who the hell I am. I've been standing in front of the mirror and talked to the stranger that always appeared.


Sometimes I cried, sometimes I laughed and sometimes I did funny faces. But I never understood who I really was. It was excruciating to wonder about things that were obvious for all other people. My adoption has always been a deep wound in my fragile heart.


But instead of talking with friends or family about my problems, everything has turned back into me. It felt like a ticking bomb and the only thing to prevent my heart from exploding was to go back to Korea and search my roots.


I was really lucky and found my birth family through an adoption agency. I will meet them in less than a week and there is a big revolution in my heart right now - upside down and inside out. Things will never be the same again.


I don't think the meeting with my birth family will make me understand who I am, but I will at least not let myself die still wondering what it was I left behind. I need success in my life. I have always been in the shadows, hiding from all the evilness in the world. My hometown took the youth of me, Dublin swallowed me alive and Malmoe was killing me slowly, but painful.


So please, please, please
Let me, let me, let me
Let me get what I want
This time


Här kommer lyckan!

image233

Idag firade jag min svenska kompis Ericas 25årsdag! Sänder ett grattis via bloggen också.

Men den stora händelsen idag var en av mitt livs hittils största uppenbarelser. I firandet av födelsedagsbarnet deltog även en tjej från Korea. Jag råkade säga Stuff + Cats = Awesome ett tiotal gånger, då gav hon mig ett galet tips.

Inne i Seoul finns det ett så kallat Cat café. Det är ett stort café dit man tar sin katt och låter den fika och hänga med andra katter. Det är även fritt fram för besökare utan katt att ta en fika och hänga med katterna. Enligt utsago går det även att lägga saker på dem och fotografera.

Jag kommer aldrig att bli lycklig, men det här är så nära man kan komma.

RSS 0.91