Ett anspråkslöst förslag


Foto: Pudding

Rottingmajoren och company har gjort det igen. Pudding är den enda bloggaren på hela internet som inte har kommenterat och spytt över FRA-lagen, men nu är det dags. Till skillnad från resten av befolkningen tänkte jag dock spy från kuken istället för munnen och hylla lagen.

Har man rent mjöl i pungpåsen behöver man inte oroa sig.

Och så är det ju med övervakningskameror, bidragsfusk och barnporr också. Om du inte har begått något brott, vad har du då för anledning att bitcha över lite hårdare lagstiftning? Eller är du en sån som tänker begå brott? Nej, jag tänkte väl det.

Eftersom jag är världens mest laglydiga man, framför jag därför ett anspråkslöst förslag till Freddie, Rottingmajoren,
den riktiga Maud Olofsson och Göran Skäggbiff:

Inför dödsstraff på alla brott. Då kommer folk sluta att begå de där småbedrägerierna som kostar så mycket för samhället. Det är väl liberalt? Frihet under ansvar.

Snatta en burk röd pesto - Ett skott i pannan
Gå mot röd gubbe - Kölhalning
Ladda ner Per Gessles senaste - Gatlopp
Felparkera på stortorget - Ett spjut i magen
Köra i nittio på en femtioväg - En veckas spa på hotell Fritzl i Österrike

Min hemstad (My hometown)


Foto: HW

Imorgon ska jag köra till hemstaden och hänga med min katt som jag försummat hela 2008.

Bra konst föds ut lidande, som
Needy Girl skrev i förrgår. Puddingbloggens stiltje är dock inte en frukt av ett lyckligt liv, snarare smärtan av att ha ett tråkigt liv.

Ge mig nåt som känns.

Marginaliseringen av adopterade

Om någon - mot förmodan - skulle vilja läsa min c-uppsats går den att nå via följande länk.

Jag och Annika Norlin (igen)



Jag känner mig lite som sjutton bast inatt. Klockan är två och måsarna sitter som fastgjutna på takåsarna. Midsommarhelgen är över och de omkomna i storhelgstrafiken försvinner ut i periferin i våra tankar trots att de kraschade världsbilden för så många familjer. Likaså gör förhoppningarna om att någon drömde om mig med sju sorters blommor i kransen under kudden trots att det kunde ha varit världens viktigaste drömmar.

För vem skulle drömma om någon som mig? Vem skulle vilja dö samtidigt som jag? Bakom klyschorna och låtcitaten döljer sig faktiskt en längtan om att få veta. Precis som när jag var tonåring sitter jag uppe och funderar på om kärlek finns och jag känner mig helt tom. För alla andra har tjej. Jag blir så vek och skev när jag tänker på detta så jag inte får fram några ord. Jag lånar
Son of Dad's citering av Erlend Loe:

Varför har jag ingen tjej?
Jag ser ingen riktigt bra orsak.
Folk som är mycket mindre sympatiska än jag har tjejer.
Idioter har tjejer.
Jag borde absolut haft en tjej.


Så jag frågar Annika Norlin. Visst var det jag som var huvudpersonen i din midsommarnattsdröm? Och Annika Norlin svarar:
Lär ju!

When in Europe, don't miss Skurup



Jaha, barn. Det verkar bli Skurup jag kommer hänga i till hösten. Jag har blivit antagen till Skurups journalistlinje. Fick även besked att jag är antagen till Lunds journalistlinje idag, men det blir Skurup för Pudding.

Fast i all glädjeyra jämnade dock karman ut sig precis när min bil vägrade starta. Mina sista harmynt kommer gå till en biloperation istället för ett hundratal veganska bufféer.

Ett stuprör från Gud



Han har inte många rätt, min feta kompis, Big Gay AL. Han har cockblockat mig otaliga gånger, han äter upp min mat och dricker upp min sprit.

MEN. Jag säger som Henrik Schyffert en gång sade om komikerkollegan Peter Wahlbeck:
Han är helt galen, men när det stämmer för honom är han som ett stuprör från Gud.

Denna gången snackade vi om problematiken med att ta en vit helg när alla ens polare alltid super. Big Gays lösning var som följer:

Fan, hade man bara skaffat hund eller flickvän hade man supit mindre.

Pudding stereotypiserar svenska fans



När det är EM/VM i fotboll mobiliseras miljontals svenskar i en blågul armé av supportrar, men vilka är de egentligen?

Zlatanisten
Andra generationens invandrare från Bosnien som går på gymnasiet och älskar fotboll, men som egentligen hatar det svenska landslaget. Det finns dock en svag punkt; Zlatan. Eftersom deras föräldrar kommer från samma land älskar denne supporter Zlatan mer än något lag i hela världen. Tycker att Rosengårds största kändis genom tiderna även är världens bästa fotbollspelare och nöjer sig med att denne gör mål. I och med att Serbien missade kvalet är EM en månads njutning.

Den skenheliga tjejen
En skenhelig vänsterorienterad tjej som går på socialbidrag och bor på Möllan/Söder/i Majorna. Har pluggat några genuskurser på högskolan och är trött på den patriarkala världen, inte minst den sexistiska fotbollen. Hatar nationalism och sånt skit för det föder utanförskap. Istället håller hon på Portugal och trots att hon anser sig vara queer och manshatare, så rinner det till när Ronaldo tar av sig tröjan efter matchen.

Den skenhelige killen
Även denne kille är vänsterorienterad och arbetsskygg. Lyssnar på electro och går på nattklubbar. Skiter fullständigt i landslaget när det inte är mästerskap och har inte en aning om hur det gick i kvalet. Men när det vankas EM blossar känslorna upp igen. Fotboll var trots allt sporten denne killen levde för innan han blev bortgallrad vid 15 års ålder för han var för kass. Hatar den banala nationalismen, men när det är mästerskap står han ändå med fanan i hand och skriker framför storbildstv:n i Kungsträdgården/Folkets Park/ på Avenyn.

Fotbollskillen/tjejen som fattar
Lever för fotboll så i den milda grad att han/hon inte flyttade från hemstaden trots att han/hon aldrig blev bättre än division 3. Vägrar dricka mer än två öl till matchen för att kunna överanalysera varje spelsekvens. Önskar att han/hon spelade och skryter om att han/hon spelade i samma ungomslag som Petter Hansson/Victoria Svensson. Min fråga är då: Varför blev du inte bättre själv då, jävla looser?

Fotbollskillen/tjejen som inte fattar
Spelar fotboll utan att egentligen fatta varför. Matchen igenom skriker han/hon över domslut och drar en massa klyschor som "Isaksson är för dålig på fötterna för att spela i en toppklubb" och "Lagerbäck är en idiot". Visst är det sant, men det har han/hon inte räknat ut själv. Dagen efter köper han/hon Sportbladet för att kunna delta i diskussionen i omklädningsrummet utan att låta för trög. Jag kan dock säga denne perosnen följande: Det gör du ändå, dumjävel!

Vardagsrasisten
En efterbliven man med liten hjärna och penis som röstar på Sverigedemokraterna i smyg. Håller stenhårt på landslaget utan att egentligen fatta ett skit om fotboll. Har Olof Mellberg som favoritspelare; "En riktig svensk viking". Hyllar Henke Larsson och Zlatan när de gör mål, men de gånger de misslyckas är de negerjävel och zigenare.

Fetishisten
Åker till ALLA stora fotbollsmästerskap och ser alla Sveriges matcher, trots att det kostar tusentals kronor. Målar ansiktet blågult och har alltid matchtröja på sig. Skriker sig hes redan under nationalsången och hur det än går i matchen blir denne supporter så full efter matchen att han inte kommer ihåg ett skit. Och tur är väl det, annars hade han bara köpt en lettisk hora, direktimporterad till Lugano. Olga 4-ever.

Ungen
En liten äcklig unge som blir klädd i sverigetröja av päronen trots att han egentligen vill leka med lillasysterns My Little Pony, alltså en framtida schnitzelsmugglare. Jag HATAR ungen.

Ungens lillasyster
Har enorm talang för att bli fotbollspelare, men blev påtvingad My Little Pony i tidig ålder för att inte bli en pojkflicka och har därför inte det intresset. Jag HATAR ungens lillasyster också, men mest hatar jag hennes kuktröga föräldrar.

Man vänjer sig


Kjell Höglund - Man vänjer sig

Ibland känner man sig sådär.

Kört redan innan

Fotbollsinlägg är sällsynta på bloggen, dock inte sagt att jag inte bryr mig. Jag bryr mig mer om EM är om världsfreden.

Men det är jobbigt att det är slut för Sveriges del redan innan det börjar, tack vare Lars "Tampongförtäraren" Lagerbäck.

Vilken spelare väljer man om man har följande alternativ:

Kim Källström
25 år ung, ordinarie i Lyon, ett av Europas bästa lag, som bland annat har två spelare från start i Frankries landslag. Kreativ mittfältare med gudomligt tillslag.

Daniel Andersson
31 år gammal, vattenbärare i Malmö FF, ett av Europas sämsta lag, som brukar sluta i mitten av Allsvenskan. Värdelös gubbe som bara spelar i sidled.

Nu är det så att bara två personer i hela Sverige vill se Daniel i startelvan. Det är Daniels mamma och olyckligtvis nog även Lars Lagerbäck.

EM är slut innan det börjat.


Jag och Wilmer X


Kängrunörd i Folkets Park, by Pudding

Nu har jag officiellt tagit examen på Malmö Lekskola (fick betyg A på uppsatsen, trots att jag gjorde opponeringen med naken underkropp) Om det var av glädje, ångest eller ren instinkt vet jag inte men mitt schema de senaste dagarna har sett ut såhär:

28 maj Öl
29 maj Öl
30 maj Öl
31 maj Öl
3 juni Öl
4 juni Öl
5 juni Öl
6 juni Öl (och mycket sprit)

Och imorgon (läs idag) blir det öl igen. Ändå är jag i den åldern då jag insett att det inte är coolt att supa längre. Jag är varken Ulf Lundell, Vince Neill eller George Best. Men vad ska man göra en ledig kväll, när alla ens vänner alltid super? Sitta ensam hemma, baka bullar som smakar skit och göra origamisvanar? Skapa ett konto på Spraydate och träffa piffiga tjejer som anser att de har "sjuk humor" när de inte ens gillar Onkel Kånkel? Spela bort allt mitt bacon på internetpoker?

Jag frågar Wilmer X och de svarar:
Jag vet att bilden av mig spricker. Jag är bara lycklig när jag dricker.

Det är tårar, kan man gråta som en karl?



Jag har ofta skrivit om manlig gråt, om mina egna tårar. Lika tabubelagd som den manliga gråten är, lika respekterad är den. När mannen gråter är det på allvar, det är så starka känslor att de inte kan hållas tillbaka. Han sänker garden och öppnar sitt hjärta för angriparna.

Min pappa, som dock bara var närvarande under mina tio första år, fick jag aldrig se gråta. Enligt mamma hade han bara gråtit öppet en gång och det var när deras hund dog. Min mamma och min syster däremot, de grät oftare än Bob Dylan knarkade på 70-talet. Det var så jag lärde mig hur det fungerade. Pojkar gråter inte. Och om det är någon dum jävel som påstår att man själv är herre över att skapa identiteten som barn, då kan jag bara beklaga. Om det är någon dum jävel som skriver och påpekar "att min pappa gråter oftare än min mamma", då jag bara säga att "tyvärr, din pappa är bög".

Själv hade jag en pakt med mig själv att aldrig låta någon se mig gråta. Varje gång någon kallade mig för kines eller dylikt bet jag mig i läppen och kallade honom/henne för något mycket grövre t.ex. analcertifierad tarmtomte, graveparty-nekrofil, pressbyråvikariebög, eller tampongförtärare. Det var inte många som plockade mig i en verbal fight. Att jag sen fick på näsan några gånger spelade ingen roll, men alltid när jag kom hem så grät jag i kudden, eller mobbade jag skiten ur min familj så de började gråta istället för mig.

Jag blir så ledsen av att den sociala konstruktionen gör män till fucking pigs och kvinnor till lama madrasser med hål i. Jag blir helt knäckt av att det är de som vågar utmana könsstereotyperna som blir sedda som konstiga. Jag vill bara gråta när jag tänker på hur många miljarder bebisar som aldrig fått välja hur de velat vara.

Men jag fäller inte en tår. För fotbolls-em har inte börjat ännu och min katt har inga planer på att besöka Sante Per.

Sedan frågar jag mig själv varför detta inlägget blev till och jag svarar:
För att du vill få fitta, bögjävel.

Parkbänken är aldrig långt borta


Foto: Pudding

Jag var på Siestafestivalen i Hässleholm i helgen. Kan mycket väl varit äldst på hela stället. Jag såg på de unga och glömska, tänkte skuld och lidande väntar på Er fortfarande. Det var samma spel, samma stad. Nya ansikten, men samma hat. En hel indiearmé med ögon målade lika svarta som själarna.

Det var då jag insåg det.

Indiekulturen är outsiderkulturen. Ungdomar med mörka tankar som alltid blev valda sist på gympalektionerna. Krossade hjärtan för flickor och pojkar de aldrig var värda. Barn som samlade drömmar i fickan, men växte upp i en verklighet där det handlade om att vara störst bäst och vackrast.

Jag var en av dem. Jag blev fick aldrig kyssa de coola tjejerna. De krossade mig med foten som om de inte visste jag fanns, så jag fick leva mitt liv nere bland skuggorna. Det var därför jag gjorde indierevolution, målade mig kring ögonen och åkte på festivaler för att ta reda på om kärlek fanns.

Men det var också därför jag lyckades slita mig loss. Det var för att jag inte fick hångla med de vackra tjejerna. Det var för att jag inte fick spela de viktiga finalerna. Det var för att det inte var lika fint att vara asiat som vit. Så istället för att vara bitter på min dåtid tackar jag alla jävlar som gjorde min uppväxt till ett helvete - utan att de ens visste om det.

I fredags spelade Håkan Hellström på festivalen. I kameradiket framför scenen vände jag mig om. Kring räcket hängde de svartmålade indiebarnen med tårar och stjärnor under ögonen. Även jag släppte tårar. Först några för smärtan av tanken på deras hemska uppväxt, sedan ett gäng för deras underbara framtid och för att de vågade slita sig loss.

Det var den natten jag kysste all skit jag gått igenom här adjö. Vi vinner.

RSS 0.91