För oss som aldrig kan släppa det


Håkan Hellström - Brännö Serenad (Live på Skansen)

Denna vecka är officiellt min sista vecka som student på Malmö Högskola.

2004 flyttade jag ner som en liten rabiat genuskille och söp varje dag.

2005 började jag programmet för Medie- och kommunikationsvetenskap. Då lyssnade jag på denna låten och grät varje dag.

Nu är jag på väg till examensutställningen. Innan jag drar går jag in på Youtube. Fyra minuter senare rinner tårarna igen.

Ängeln i rummet



Aldrig har jag gjort något så stort.
Aldrig har jag stått inför en sådan utmaning.
Aldrig har jag varit så nervös i hela mitt liv.

Efter fyra års högskolestudier stod jag inför examinatorerna och publiken för att presentera mitt examensarbete:
En ras av änglar.

Och allt handlade om mig och min adoption. Jag var ängeln i rummet.

I all nervositet fick jag hjärnsläpp. Drog ner byxorna till knäna och körde hela presentationen med naken underkropp. Krystade ur känslorna från hjärtat som en wettexduk. Jag tvivlar på att det har hänt på högskolenivå i Sverige förut.

Och hur det gick med betyget? Fortsättning följer...

Balkongståaren



Det bästa jag vet är att stå på balkongen och titta på folk.

Jag och Bruce Willis



Efter 20 veckors kamp för min framtida existens på jorden har jag skrivit examensarbete på Malmö Högskola. Först nu, fem timmar innan absolut deadline, har jag lyckats bli klar. Jag känner mig som Bruce Willis när han räddar jorden från asteroiden i sista sekunden i kultrullen Armageddon.

Nu lovar jag att börja läsa och kommentera andra bloggar igen, jag lovar att börja umgås med mina vänner som jag struntat i, jag lovar att åka oftare till Bromölla och lägga saker på min katt och jag lovar göra det bästa av livet för varje hjärtslag.

Tack till mina handledare, min familj, min katt, mina vänner (on- och offline), Annika Norlin och Audrey Tautou. I bloody love you!

Jag tackar även Bruce Willis och han svarar:
Ingenting.

Vegansk kyckling på fredag


Efterskalven från matorgasmen snittar 5,0 på richterskalan.

Puddings potatissallad med vegansk kyckling ( för 3 pers, men jag åt upp det själv).

Smörstekt veg. kyckling:
Ett paket vegansk kyckling
Santa Marias kycklingmarinad (!)

Potatissallad:
1 kg färskpotatis
En halv burk soltorkade tomater
Ett paket fetaost
4 vårlökar
En halv kruka färsk basilika
En halv kruka gräslök
1 msk dijonsenap
1 msk vitvinsvinäger
3 msk olivolja
Salt
Peppar

Nu blev det inte helt veganskt på grund av fetaosten, men att strunta i den hade varit lika snällt mot tungan som att strunta i att kyssa Annika Norlin om hon mot förmodan bad mig.

I Groznyj sprängs en pappa av en granat



I Groznyj sprängs en pappa av en granat
I Gaza blir en mamma stenad av hat
I Belfast dör en vän i bombattentat
I Rio knivas någon av en kamrat
I Dallas straffas någon med elaggregat
I Dhaka dränks en nyfödd av brist på mat
I Peking fängslas pojken för ett plakat och mördas utav en partiapparat


....men jag sitter i Malmö och klagar på att Skånetrafiken ska höja priset på en enkel bussresa med en krona.

Mahskara nr. 49

image381

För Er som inte går på Malmö Högskola - lyllos er - går det nu att läsa senaste numret av Mahskara
online. Detta numret är ett riktigt Pudding-nummer, då jag skrivit nästan hälften av alla artiklar. Kanske därför jag sitter i skiten med min c-uppsats. Ja, döm själva.

/Eder Pudding

Det gör ont för varje hjärtslag


Anna Järvinen & Annika Norlin - För varje hjärtslag

image380
Familjen i Busan. Foto: Jin


Abiola revisited

Det är sällan jag får säga; Vad var det jag sa?

Nu får jag. Den gamle Sölvesborgaren Abiola Dauda har tagit Allsvenskan med storm, precis som jag
förutspådde i oktober förra året..

Kolla målet här. Man behöver inte gilla fotboll för att spruta ut halva pungen av ett sånt här mål.

Lyckligast är den som fått både vingar och rötter.

image379

Jag flydde pappersbruken, fördomar och prat, men jag flydde även för att finna lyckan. Inte för att finna en ny plats jag kan kalla för hemma, det kommer jag aldrig att göra, men för att finna en plats där jag var populär. Mitt bekräftelsebehov är oändligt och det gör ont.

Förra inlägget diskuterades ivrigt och åsikterna gick isär, men
Blingbling gav oss alla svaret:
Lyckligast är den som fått både vingar och rötter.

Det finns inget rätt och fel när det gäller kärlek och känslor, det är för komplext. Vinnarna kan bo både på landsbygden och i storstäderna, likaså kan förlorarna. Det spelar ingen roll om man har varit ute i världen i flera år, eller stannat på sitt rum och sett dagarna gå.

Kanske är det först när livet släcks man får reda på om man har både vingar och rötter. Det enda jag kan säga till Er, barn, såhär i sorgetider. Det är att våga leva, vare sig ni är vikarie på ICA Kvantum i Bromölla, eller äger en drakflygskola i Nya Zeeland. Det är att våga leva vare sig ni äter revbensspjäll på Alcudia eller bygger vägar i Nicaragua. Det är att våga leva både för de man bara kommer träffa en gång och för de man umgås med varje dag.

Och kärleken. Den finns inte specifikt i Sölvesborg, Malmö eller Seoul. Den finns i våra hjärtan och varje hjärta har sina speciella skäl.

Detta är till minne av min vän som hastigt ryckts ifrån mig. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Jag förlänger ungdomen i jakten på kärleken

image378

Jag flydde byarna för stan, men inte från inskränktheten och småstadslivet, utan från mitt eget liv som förlorare. Det är inte förlorarna som stannar, det är förlorarna som drar. Det är inte de som blir skolans lucia, eller vinner alla medajlerna som vill fly. Det är de som har det lätt för sig som stannar kvar, för de behöver inte mer bekräftelse.

It's a town full of loosers,
and I'm pulling out of here to win.


Bruce hade egentligen ingen aning. Storstäderna däremot, är fulla av förlorare, som dragit från byarna för att de inte klarade av att bli lyckliga där. När jag åker hem till Sölvesborg går mina barndomsvänner runt med barnvagnarna och det kunde lika gärna varit jag om jag bara varit lite populär som ung. Då hade jag inte sökt mig därifrån.

Istället förlänger jag min ungdom några år för jag vill också veta om kärlek finns. Men att kalla hemstaden för liten och inskränkt, det är bara att förringa att man själv inte var vackrast på balen. Och om jag ens lever så länge kanske jag får känna känslan någon gång. Att vara lycklig.

Lena ville ifrån kranarna och indieklubbarna det var då Lena,
Nu vill jag alltid stanna,
Min lille son ler mot manshororna när vi går förbi hand i hand vid fiskekyrkan


Där inga änglar bor

image376

Mitt hjärta gråter. En av mina fina vänner har gått bort.

Det finns inget mer att skriva.

Vila i frid.

Upp till kramp

Det är idag den socialistiska Puddingbloggen borde skriva något smart och intellektuellt om första maj.

något smart och intellektuellt om första maj.

RSS 0.91