Sommarens sista smak


Puddingbloggens chefredaktör blåser bort i Västra Hamnen. Foto: Jonnie Darko Media AB

Det västerländska nyåret är den 1 januari.
Det kinesiska nyåret börjar i slutet av januari eller början av februari.
Det iranska nyåret infaller på vårdagjämningen.

Det Puddingska nyåret har alltid sitt epicentrum den 1 september. Så länge jag kan minnas är det då vi på redaktionen alltid lovar oss själva saker. Det är då våra nya liv startar. Då och varje måndag.

Men i år är det annorlunda. I år ska jag träna varje dag, gå ut och supa mer sällan, skriva med min finaste handstil i mitt nya moleskineblock mer än de två första sidorna, sluta låtsas att jag är något jag inte är, samt ta reda på vem jag egentligen är.

Så fan heller.

This years resolutions:
I will exercise more
Call my grandma
Tell my family that I love them
Learn more about the world wars, and forget
I will learn a new word each day
Today’s word is dejected

Som en frigående vegansk kylling


Koreansk tvättbjörnshund i maten. Foto: Puddingbloggens husdjursredaktör

Om cirka 13 timmar börjar mitt sista pass på Helsingborgs Dagblad för sommaren. Sedan är jag fri som en frigående vegansk kylling. I alla fall ett tag.

I grunden är jag ju korean, så jag är inte van vid att ta egna beslut. Därför frågar jag er läsare. Vad ska jag göra av mitt liv nu?

Saker jag redan funderat på att göra:

– Varva internet.
– Sluta gå till Debaser varje helg.
– Flytta till Korea och starta ett rockabillyband
– Trotsa min doktor och börja äta kukformad mat igen.
– Bli surrogatmamma till Victoria och Daniels framtida barn.
– Tälja en jättelik staty av Mat-Tina och ställa bredvid Olymipa i Helsingborg.
– Träna på gym fjorton pass i veckan för att få enorma biceps samt en himmelsk tvättbräda och sedan hetsäta så jag blir fet igen, för ingen kommer ändå tro mig.

Djävulens lag


Lassie blir tagen på bar gärning. Mugshot: Puddingbloggens krimfotograf / Arkiv 2009

Utdrag ur Brottsbalken §14:87+1
Djävulens dom träder i laga kraft då kärande den tilltalade träder in i tvåsamheten.
Tillägg: Gäller även vid Lex Hor-på-eget-kontor

För er vanliga dödliga:
Djävulens lag, först myntad av en skinnboll från västra Blekinge, är ett utrryck för hur populariteten stiger då en person går in i ett förhållande.

Den drabbade kan i flera år ha varit värd vatten ute på krogen. Stackaren får sig ett hemsläp lika ofta som Hale-bops komet passerar jorden. Men så fort han/hon blir tillsammans med någon så är det andra bullar. Går man ut på krogen blir det snigelspår efter personen. ALLA vill ligga med honom/henne – varje kväll.

Så fort förhållandet tar slut är det tack för kaffet igen. Inte en jäkel kommer fram, inte ens vildhundar vill bli klappade av en singel på krogen.

Visst, det kan handla om den där självsäkerheten man har när man är tillsammans med någon. Man går inte det där extra varvet på dansgolvet, man flackar inte med blicken och man ser automatiskt svårfångad ut – för det är man ju då.

Men ändå. Jag tror det är universums lagar som spelar de eviga singlarna ett spratt. Att det är något vi inte kan styra över, så som solen, månen och Anders Borgs hästsvans. De bara är där och kommer alltid att vara.

Puddingredaktionens relationsexpert tipsar således alla singlar med otur på krogen att skaffa partner. Det är det enda kassaskåpssäkra sättet att få ragg ute.

Jag och Mat-Tina


Tina "Mat-Tina" Nordström. Foto: Helsingborgs Dagblad

Visst har det varit lite stiltje här på Puddingbloggen? Inte konstigt när man jobbar varje dag.

Ikväll fick man intervjua tv-kocken Tina Nordström som hade lyckats vinna en golftävling tillsammans med sin far.
"Mat-Tina" med pappa vann golftävling

Nåväl, snart är man kanske mellan två jobb och vad är då bättre än att bli heltidsbloggare?

Jag frågar Mat-Tina och hon svarar:
Jag ska åka hem och käka revbensspjäll.
(ej veganska revbensspjäll, puddingreds. anm.)

Han dansade en sommar


Katten vid kanalen i Malmö, dömd att sitta på samma plats förevigt. Foto: Pudding.

Puddingredaktionens husdjursredaktör kom precis på en ganska corny liknelse.

Min journalistkarriär är som en sommarkatt. Den har vuxit som en bulle i ungen under vintern och våren för att nybakad komma ut i verkligheten. Sedan dansade den en sommar, likt VM-laget –94.

Snart är hösten här. Om drygt en vecka går kontraktet ut, sedan är man lämnad åt ICA Maxis soptunnor och bilar som surrar förbi i 110 km/h på E6:an.

Det finns såklart en liten chans att ägaren vill behålla sommarkatten, men nu för tiden har ju alla allergi.

Könsrockens Messias har gått ur tiden


Onkel Kånkel, alias Håkan Florå, blev vara 47 år gammal. Foto: Aftonbladet.se.

I veckan blev jag kallad "väletablerad intellektuell" i Svenska Dagbladet, idag sörjer jag könsrockens okrönte konung; Onkel Kånkel. I lördags dog han av en hjärtattack. Håkan Florå, som han hette, blev 47 år gammal.

Det finns inte många människor i åldern 10-65 som aldrig har hört en låt av OK. Det gör honom med andra ord till en av Sveriges största artister tillsammans med namn som Carola, Tomas Ledin, Gyllene Tider och Tore Skogman.

Ni som har läst Puddingbloggen ett tag är nog varse om att under det rosa täcket av postkolonial teori, genus och indiepop döljer sig en könsrockare av rang.

Jag är inte världens bästa journalist, och kommer aldrig att bli det, men de goda omdömen jag brukar få handlar alltid om uppfinningsrikedom och en unik talang för att komma på idéer ur tomma intet. Sanningen är att mycket av den talangen kommer från Onkel Kånkels könsrockslyrik. Jag har lyssnat på Onkel sedan barnsben och är nog en av få människor på norra halvklotet som kan alla texter utantill.

Alltid var jag imponerad och konfunderad över var han fick alla formuleringar från. Hur kommer man på låtar som Pedofilernas Volleybollturnering, Lage va ett macho och Puttin' on the Fritz? Hela min uppväxt har jag försökt knäcka Onkel-koden och idag, i vuxen ålder, känns det som jag har kommit en bit på vägen.

Att erkänna att man gillar Onkel kanske inte gillas av alla läger. Han har ju trots allt provocerat minoritetsgrupper i nästan 30 års tid, samt att musikens vare eller icke vara har diskuterats på riksdagsnivå. Men vår postmoderna värld är mycket mer komplex än så. Stenhårda latinos i Mexico gråter till Morrissey, 100-åringar twittrar, Linda Skugge är moderat, Usain Bolt äter friterade kycklingvingar innan världsrekord, fotbollstränare läser dikter för laget innan match, veganer gör internetporr, Lasse Lindh flyttar till Korea och T.A.T.U gör covers på Belle & Sebastian.

Och jag. Jag sörjer Onkel Kånkels bortgång.

Dog i famnen på sambon
Ebbot Lundberg: "Han var ett geni"

Rest In Peace.

Født i en lufthavn

Vi fick sista ordet.

"Vi föddes inte på en västerländsk flygplats"
Svenska Dagbladet, Brännpunkt 16/8 –09.

En debatt är en debatt är en debatt

Debattartikeln jag och fem andra adopterade publicerade i Svenska Dagbladet har blivit besvarad.

Först är det Lotta Sjöberg fil. mag i religionshistoria och adoptivmamma som debatterar mot oss.
Omöjligt att söka rötter som inte finns

Sedan är det även den meriterade kolumnisten Cordelia Edvardson som är trött på vårt tjöt.
Rätten att få veta måste ha gränser

Det roligaste i Edvardsons text är att man benämns som "väletablerad svensk intellektuell". Hon har uppenbarligen inte träffat mig en lördag klockan tre på natten utanför Debaser.

Kontentan av de två svaren vi fått är att det är lönslöst och dumt att söka sina biologiska rötter. Snacka om att få en dumstrut på huvudet, det var ju trots allt mitt enda mål med livet mina 25 första levnadsår.

Men lugna er, barn. De får inte sista ordet. Snart ryter vi till igen.

Landslaget är förevigat på pizzamenyn


Bild från hd.se & scanpix. Redigering: Patrik Lundberg.

Jaha, nu har man spytt ur sig en massa skit igen.

Svenska fotbollslandslaget som pizzor

Extramaterial: Klassiska spelare som maträtter

Tio orsaker att hata mig: #1


Puddingbloggens chefredaktör är blott ett as som förtjänar att dö. Foto: Kanske Johnny Palm?

Puddingbloggens emoredaktör presenterar härmed det sista inlägget i sommarserien "Tio orsaker att hata mig". Det har varit en rolig tid, förra veckan snittade jag 2000 besökare per dag, nu är det nere på 20-30 stycken. Det märks att jag har lyckats med att få folk att hata mig och sluta att läsa. Bloggen är lite som
Turbonegro – bara de absolut smartaste och de absolut dummaste gillar det.

# 1: Journalisten
Jag är journalist och faktiskt ganska bra på det. Men vi tar det från början.

Det var sällan jag fick vara i centrum som barn. Framförallt för att jag inte var bäst på något och att jag såg ut som skit, men så är det ju fortfarande. Ganska snart kom jag på ett genialt sätt att bli jordens medelpunkt – att sitta inne på exklusiva fakta och förmedla denna (läs: ta reda på saker och sprida rykten).

Detta i kombination med att folk på något lustigt sätt alltid dragit sig till mig för att säga saker i förtroende har slutat med att jag blivit en vidrig person. Att berätta hemlisar för mig är som att sätta en pedofil på ett dagis, att låta en nekrofil jobba som gravsättare eller att ge förbundskaptensjobbet till Lars Lagerbäck.

En extra krydda är att jag är en notorisk mytoman, eller i alla fall en jävel på att förvränga saker, så att det mynnar ut en en omåttligt rolig story.

Det finns inte en människa, eller djur, i min närhet som inte drabbats av mina från helvetet skänkta talanger. Det allra sjukaste är att jag inte ens får ångest när jag tillslut blir konfronterad. Jag är som FRA-lagen; har man rent mjöl i pungpåsen så kanske man klarar sig från mitt postrytteri.

Dessutom är jag en magnifik researcher. På något lustigt sätt lyckas jag ta reda på alla detaljer i en härva och likt en elefant och en ringmuskel glömmer jag aldrig. Saker som hänt för tiotals år sedan memorerar jag för att kunna använda som bevismaterial i framtiden.

Nu är jag alltså journalist och jobbar med att sprida information, som folk vill hålla hemlig, på heltid. Mycket talar för att jag kommer bli en riktigt, riktigt bra sådan, men det kommer alltid bli på andras bekostnad.

Somliga blir journalister för att rädda världen, andra för att berätta den lilla människans historia. En del för att få en snygg titel, andra för att bejaka sin kärlek till språket. Själv blev jag det för att tillfredställa mitt peniskomplex.

För mänsklighetens skull hoppas jag att jag kommer dö ensam och att ingen ska behöva dela sitt liv med mig.

Dagens krimnotis


Skärmdump från hd.se.

Ganska nöjd med rubriken faktiskt.

Läs hela notisen
här.

Tio orsaker att hata mig: #2


Sugarplug Fairy – Sweet Jackie (med lyrics som inte spelar någon roll)

# 2: Sweet Jackie Arklöv

Två citat ekar ofta i mitt huvud.

Man blir fan rasist av att bo i Malmö!
Av: en kompis som bodde i Malmö när jag funderade på att flytta ner.

Du kan fan inte vara rasist, du är ju guling!
Av: många jag träffat.

Om någon har upplevt rasism i vardagen är det jag. Blir ofta tilltalad på engelska, får tanter att sätta sig i andra delen av bussen, blir ombedd att dra hem till Kina, får ris i födelsedagspresent och får aldrig ligga med vita tjejer (och får jag det så är det jag som kommit hit och snott dem från arierna).

Nog borde man leva som man lär? Men inte Pudding.

Trots att jag, som asiat, dagligen stöter på rasism och har läst hundratals högskolepoäng i postkolonialism, kulturell identiet och diaspora är jag solsystemets mest fördomsfulla människa. Precis som starten av första världskriget beror det på fem olika faktorer.

1. Kapitalismen
Ja, den skyller jag alltid på (men bara de få gånger den missgynnar mig).

2. "Gammal diplomati"
Tidningen Gringo hjälpte till att förstöra integrationsarbetet i Sverige. Istället för att få invandrare att känna sig svenska skapade de en blatteidentiet som delade upp Sverige i två. Vi och dem. Eftersom jag som adopterad inte får tillhöra någon av grupperna är jag bara jävligt bitter och ogillar sedermera både svenskar och "blattar", ja människor i synnerhet.

3. Ändrade maktbalanser
I Sölvesborg blev jag bara rasistmobbad av svenskar. I Malmö är det tvärtom, här är det olika etniska grupperingar som mobbar varandra. Serber mot bosnier, israeler mot palestinier, polacker mot tyskar. Men en sak har de gemensamt; de missar aldrig en chans att göra narr åt asiater som mig. Därför föraktar jag dem alla.

4. Inhemskt missnöje
När jag bodde i Korea blev jag aldrig accepterad som en riktig korean eftersom jag inte talade språket. Därför ogillar jag dem. Men framförallt lärde jag mig att spy galla över kineser. Detta tack vare två hjärndöda rumskamrater från Beijing. Nu får de ensamma symbolisera resten av de 1 299 999 998 kineserna. Alla är ju likadana.

5. Skallen i Ängelholm

En gång kom jag i bråk med en utländsk kille på fotbollsplanen. Juniorallsvenskan 2001, Ängelholm mot Sölvesborg. Han sa: Din mamma. Jag svarade: Din mamma. Då gick han fram och skallade ner mig. Därför har jag fördomar om alla avvikande nationaliteter.

Det finns bara en Jackie Arklöv!!! brukar autonoma snorungar skrika åt polisen vid demonstrationer.

De har fel. Det finns två.

Tio orsaker att hata mig: #3


En löskokt korean. Foto: Kalas-Olle

Puddingbloggens artikelserie "Tio orsaker att hata mig" har gjort succé i bloggosfären. Om jag har förstått det rätt så är jag, tillsammans med Kim Jong Il, världens mest hatade korean. Ni som ännu inte hatar mig får svårt med toleransen när vi går in på topp 3.

# 3 Fencewalker
Ibland kan man se var kvinnor har suttit (1). Ibland kan man se när kvinnor vill hugga huvudet av någon och skita ner i hålet (2).

1. En mjuk hårding
Killar som profilerar sig som tvättäkta rövhål har lättare att få tjejer, det är vetenskapligt bevisat. Hur då?

Puddingbloggen har svaret: Så fort en hårding (låt oss säga värsta mobbaren som slåss, fiser på jobbet och tycker att jämställdhet är för rabiata luder som fått för lite pick) gör något som på minsta avlägsna håll är mjukt, ömt och gulligt, så visar denne sin rätta sida. Han kanske klappar en söt kattunge, han kanske gråter till Titanic, han kanske erkänner att han ser ett svin i spegeln.

Den mjuka hårdingen får det att rinna till hos vilken kvinna som helst och till och med jag blir lite varm i hjärtat när mina gamla högstadiemobbare lägger ut gulliga facebookbilder på sig själva tillsammans med sina fyra barn.

Slutsats: En hård man som visar sina mjuka sidor är bland det vackraste som finns.

2. En hård mjuking
Raka motsatsen är killar, dumma nog att alltid vara till lags. Sådana som blir kompisar efter första dejten istället för att satsa på ett dopp om det inte känns helt rätt. Sådana som håller tjejernas hår när de spyr. Sådana som aldrig sa hora.

Den heliga auran kring de mjuka killarna får ingen tjej att sukta efter dem. Men när det visar sig att de har hårda tendenser börjar det röra sig i grytan. Råkar den mjuke killen glömma radera porrhistoriken i datorn, sjunga en Onkel Kånkellåt (t.ex. Pedofilernas Volleybollturnering) eller säga något i stil med "fan vad jag vill knulla ikväll" så brinner det hus i helvetet. Då spelar det ingen roll att mjukisen gråter till 90% av alla filmer han ser, klappar katter på daglig basis och är en poststrukturalistisk radikalfeminist. DÅ ÄR HAN ETT SVIN som måste raderas från jordens yta.

Slutsats: Mjuka män som visar sina hårda sidor ibland borde döden dö.

Puddingbloggens chefredaktör är såklart en hård mjuking. Men inte bara en hård mjuking, utan en hård mjuking som hade varit en hård hårding om han bara hade haft lite mer gas i magen och varit hyfsad på att slåss.

Tio orsaker att hata mig: #4


Säkert! – Sanningsdan


# 4: Falling down (cynisk + skenhelig)

Bitterhet över egna tillkortakommanden har fått mig att bli cynisk mot hela världen. Istället för att vara glad åt andras lycka och framåtsträvan är jag en bitter jävel som inte unnar någon annan ett skit. Men inte för att jag inte unnar folk lycka, utan för att jag tror att allt är fejk, lögn och båg.

Kommer någon med en snygg outfit till festen är jag övertygad om att det bara för för att få ligga. Har någon fått löneförhöjning är jag övertygad om att han/hon har slickat upp chefen i brygga. Och om någon tar en plats i startelvan får han/hon samma dom: brun tunga.

Skulle jag för en gångs skull vara tillsammans med någon är jag inte bara svartsjuk – jag är ÖVERTYGAD om att hon har en affär med alla hon får ett sms av, till och med egna släktingar. Varje gång jag kommer hem till en flickvän blir jag som en schäferhund; specialiserad på att lokalisera doften av en annan mans kuk.

Om en tjej åker till Sydamerika på voluntärarbete råder det inga tvivel om att det är för att förbättra världen, lyssna på Manu Chao och få fem mil kravmärkt Boliviansk lem i sig – om dagen. Reser en kille till Thailand, ja då är det ping-songshower och ladyboys som hägrar.

Inte en jävel är ärlig i dagens samhälle. Allting folk för är för att ta egen vinning av det. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Och ni borde hata mig för jag är exakt likadan och innerst inne vet jag att jag bara generaliserar, men jag mår lite bättre av att tro att alla är lika världelösa som mig.

Jaha, då var det dags igen


Skärmdump från Svd.se.

Puddingbloggens debattredaktion har gjort det igen – gett sig in i den nationella adoptionsdebatten.

Jag och fem andra internationellt adopterade har skrivit en debattartikel som idag publiceras i Svenska Dagbladet.

Läs artikeln här.

RSS 0.91