Kärleken är


Jill Johnson är född att springa. Foto: Press.

Igår, barn, var jag på mitt livs mest surrealistiska kväll hittills."En afton med Bruce Springsteen" på Debaser i Malmö.

Tänk er följande line-up och räkna ut sannolikheten för att de står tillsammans på scen och gör covers på The Boss:
Annika Norlin, Eagle-Eye Cherry, Lowood, Simon i Silverbullit, Stephen Simmons, Kleerup och Jill Johnson.

Ett kort referat är egentligen omöjligt, MEN. Bortsett från flera taffliga försök och våldtäkter på låtarna var Eagle-Eyes Atlantic city ett monster och Jill Johnsons avslutning med Born to run var... ja, något jag sent kommer glömma.

Det var dock inte det viktiga. Det viktiga var Annikas cover på Glory Days. Egna ord funkar inte, så jag citerar min vän
Valdemar:

Det var det finaste jag hört sen jag komfirmerade mig. Och jag är inte ens komfirmerad.

Topp fem sysselsättningar

Mitt liv är helt värdelöst just nu. Ingen mening, inget mål.

Mina topp fem sysselsättningar i vardagen.

1. Kolla på Vinterstudion i SVT
2. Läsa Sydsvenskans C-del
3. Ändra Facebook-status
4. Väga mig (och bli besviken varje gång)
5. Gå in med mobilen i en bordskant så den går sönder

Fattar ni hur värdelös jag är? Lista gärna era egna topp fem och se om ni slår mig.

Rationell


Puddingredaktionens tvättbjörnshund. Liten, tjock och singel.

I grådiset svassar paren förbi hand i hand. Finns så många som känner sig manade att visa upp sina hjärtan på allmän plats. Jag kände mig ensam, men rationell.

Det är tjockis hjärta tjockis. Smalis hjärta smalis. Stora bröst hjärta sexpack. Det blir så uppenbart. Att människor anpassar sig efter sina förutsättningar. Hur kan man göra det när det gäller kärlek och drömmar?

Vem väljer att bli informatör för att journalistmarknaden är för hård? Vem vill vara tillsammans med någon som i ett tyst samförstånd är din partner för att ni inte kan få någon bättre? Det rationella borde vara att tänka som jag – hellre ensam än lycklig med nån annan.

Men jag är ensam och snart arbetslös.

Jag kände mig så snygg och smart förut. Men jag såg min spegelbild i ett skyltfönster och jag kände inte igen mig själv.

Puddingbloggens redaktion spyr galla nu igen


Lassie Myreksson grisar vidare. Foto: Puddingbloggens redaktion

Dalibor Doder som transvestit. Kim Andersson som skurk. Och Johan Sjöstrand som smitare.
Aftonbladet publicerar
landslagets egna filmer.

Om fyra månader är jag färdigbakad journalist. Vad ska man tro på när det är så här?

Jag önskar jag vore färdigbakad i mitten av 90-talet när Magnus Andersson sköt avstämda skott i målvaktens hörn, när Jorge Campos dribblade upp jänkare på läktaren, när Antonina Ordina spurtade hem två brons i Thunder Bay, när Nancy Kerrigan klarade trippelaxelhopp trots Tonya Hardings torpedattacker, när Owe Krupp drog stenhårda slagskott från blå, när Johann Olav Koss kunde vinna OS i sömnen och när Peter Karlssons oskurvade forehandserve fortfarande gav utmärkta lägen att dra in en forehandloop.

Jag var bara inte gjord för dess dar.

För säkerhets skull frågar jag Frankie Fredericks, Mike Marsh och Geir Moen och de svarar:
Ingenting


Stuff + Pudding = Awesome


Stuff + Pudding = Awesome. Foto: Love Pedofilovic

Jag dog inte i helgen, som jag förutspådde, men en liten del av min själ dog för varje hjärtslag.

Fredag
Förfest inte långt från Kastrup hos en kille som heter Dan Dolmé. Sedan vidare till Norrebro, Danmarks svar på Möllan/Söder/Majorna. De arbetsskygga danskarna samlades på ett ställe som hette Atrappen eller Apparaten, jag minns inte riktigt.

Dan Dolmé åkte hem med sin flickvän. Båda mina svenska vänner fick napp. Jag satt ensam och drack. När vi skulle ta taxi hem blev jag haffad av en tjej som tyckte att jag var "den snyggaste koreanen hon hade sett" och då hade hon tydligen sett många. Jag såg min chans och drog en vals om att mina vänner åkt ifrån mig. "Men var ska du sova då", sa hon. Det lyste till i mina ögon. I samma ögonblick skrek en av mina vänner: "KOM HIT NU PUDDING, TAXIN ÅKER". Cockblockad.

Missa sista tåget till Malmö. Hinner även bli förnedrad, uttittad och utskrattad av ett danskt ungdomsgäng. Får sova över på Kastrup. Tack och godnatt.

Lördag
Jag är den enda människan på Big Gay AL's 27-årsfest som inte är skinhead eller punkare. Sätter mig i ett hörn och dricker upp en halv flaska gin, kompletterar med ett gäng öl.

Punkarna blir fullare, jag blir fullare. Drar iväg till KB, som av någon anledning har världens tråkigaste och sämsta kväll.

Bestämmer mig för att gå hem. Drar förbi Torino pizzeria. Innan jag hinner öppna munnen säger pizzabagaren: En vegetariana med bearnésås?

Jag är värdelös.

Ingenting

Om jag överlever denna helgen lovar jag att bli en bättre människa.

Ikväll
All-in i Köpenhamn
Analys: Pudding skrapar upp knäna på Istedgade för att få ihop stålar till tågresan hem. Dör av blodförlust.

Imorgon
Big Gay AL's 27-årsfest.
Analys: Big Gay AL gör en dubbel mollbergare med skruv från Turning Torso. Richterskalan går upp till 10.2 och hela Malmö ödeläggs. Pudding dör av tryckvågen.

Söndag
Rehab
Analys: Klarar inte att leva med bakfyllan. Springer ut till Rosengård med en skylt på ryggen där det står "era mammor". Dör snabbare än en snöboll i helvetet.

I'm a creep


Radiohead - Creep

För ett tag sedan var det några klasskamrater som kommit fram till att jag var "klassens mest lyckade person". Det var grundat på att jag var förhållandevis ung, hade eget företag, egen bil, en tvåa nära stan, en massa mediala meriter och allt det där.

Först blev jag lite stolt. Sen brände det till i hjärtat. Är fasaden så stark?

Jag ser förjävlig ut, är liten och fet, har äcklig hy och fett hår. Är värdelös på allt utom att skriva. Jag har flickvän lika ofta som det är total solförmörkelse och kysser någon ungefär lika ofta. Lägg därtill en kronisk identitetskris sedan födseln.

Hög standard? Omvärdera mig, raring.

Men jag önskar jag vore speciell. So fucking special.

Nån kanske är snäll och kommenterar och skriver att "jo, Pudding, du är visst det speciell, du är unik och älskad". Men det är ord, bara tomma ord och floskler.

Nej, jag känner inget. Inget analsex.

Det är en konspiration mot mig

Trots att jag inte har varit hemma under julen verkar det som att någon har tagit sig in i min lägenhet.

Det är nämligen så att någon har tagit alla mina kläder ner till tvättstugan och tvättat dem i 90 grader, så att de krympt en eller flera storlekar.

Sjukt jobbigt.

Annika + Bruce + Cats = Awesome



Tre av de bästa sakerna jag vet är Annika Norlin, Bruce Springsteen och min katt.

Den 28/1 är det "En kväll med Bruce Springsteen" på Debaser i Malmö. Kända svenska artister ska tolka Bruce, däribland Annika Norlin, Eagle-Eye Cherry (!) och Kleerup.

Om jag smugglar in min katt också kommer kvällen bli den bästa i hela mitt liv.

Stockholmssången


Simon Norrsveden – Stockholmssången

Jag har ännu inte fått grepp om jag hatar eller älskar Simon Norrsvedens debutsingel, men Dannäs/Stockholm och Sölvesborg/Malmö är nog ganska lika i proportion till de emotionella skillnaderna mellan små- och storstad.

För hur mycket skit jag än kysste adjö när jag flyttade från Sölvesborg, så saknar jag det ibland. I helgen åkte jag tillbaka och drack skiten ur mig tillsammans med mina barndomsvänner. Hånen och rövarna haglade. Retrofilerna i rummet fick kukarna smittade med a bad case of vinterkräksjukan.

Det konstigaste är att jag inte känt mig så hemma på flera år. Inte i Malmö, inte i Seoul. Utan i staden som tog min ungdom.

Det här är såklart ingen försoning med Sölvesborg. Men ändå ett konstaterande att staden jag trodde skulle ta mitt liv snarare räddar mitt dito, si sådär en helg varannan månad.

Falling down efter hela mitt liv

Efter 50 timmars resande (fyra inställda flyg, fyratusen hjärndöda fransoser, fyra miljoner tårar) och en insomnia på ytterligare ett dygn har jag (nästan) vaknat.

Dessvärre märke jag att jag varken var i himlen eller helvetet. Jag var i Malmö.

Sen kollade jag mig i spegeln. Jag var fortfarande mig själv, vilket också sved.

Nej, jag behöver nåt som känns.

En helg i Sölvesborg och Bromölla, kanse? En smäll på käften för att komma i rätt balans.

One night in Paris (inte Hilton)



Efter en tolv timmars flygresa, som var lika komfortabel som ett slagsmål med Chuck Norris, möttes jag såklart av "Copenhagen flight cancelled".

Inget att göra förutom att stå i kö i en timme, bli hänvisad till en ny kö, bli inbokad på ett hotell och nytt flyg imorgon, köa till bussen till hotellet i en timme, bli behandlad som en analfissur på hotellet. Vänta bara tills ikväll när jag ska beställa vegetarisk middag med min icke-existerande franska, de snackar såklart ingen engelska här. Då blir det Michael Douglas Falling Down – revisited.

Så jag kommer alltså inte hem till Sverige förränn imorgon (om jag inte går bananas på flygplatsen imorgon, kapar ett plan och kör in i Eiffelfallosen).

Anden, jag önskar dig fri! (Jag och Jimmie Åkesson)


Foto: S.Lee

Kommer ni ihåg sista scenen i Walt Disneys' Aladdin? Jafar är äntligen ur vägen, Aladdin och Jasmine har fått varandra. Jamines pappa är satt i säkerhet och allting är frid och fröjd.

Aladdin har en önskning kvar och anden frågar vad han vill ha, varpå Aladdin svarar:
Anden, jag önskar dig fri!

Handbojorna kring Andens handleder försvinner, han är fri från förbannelsen och kan göra vad han vill med sitt liv.

Så kände jag igår när jag träffade min biologiska mamma. Mötet var egentligen inget extraordinärt utan jag var mest lättad över att äntligen få se henne.

Imorgon åker jag hem från Korea, men jag lovar att berätta mer om mötet snart. Nu måste jag skaffa mig ett nytt mål i livet, eller i alla fall något som ger mig sömnlösa nätter. Så här i efterhand var det letandet som var det vackra. Men det tror jag redan ni har förstått, barn.

Nu ska jag lägga Korea åt sidan ett tag och smälta allting. Kanske till och med försöka bli svensk, vad det nu innebär.

Jag frågar Jimmie Åkesson och han svarar:
Ingenting

Sista kapitlet


Foto: Ida Grändås

I hela mitt liv har undrat och längtat. Sömnlösa nätter har gått åt att titta mot stjärnorna och undra vad hon gör. Om hon minns mig och om hon saknar mig.

Förra året fick jag reda på att hon var död.

För en vecka sedan fick jag reda på att hon var vid liv.

Imorgon är dagen då jag skriver sista kapitlet i mitt sökande efter rötterna.

Cirkeln skall slutas och aldrig mera skall jag behöva känna av diasporans negativa verkningar.

Imorgon tar jag tåget till Busan för att träffa henne för första gången på 25 år.

Min biologiska mamma.

It's gonna be another shitty year

Ganska ovantat hamnade jag pa en nyarsfest i Itaewon, Seouls mangkulturella kvarter.

Pa en irlandsk pub sjong jag in det nya aret till tonerna av The Pogues och Flogging Molly.

Med tanke pa att jag var en av fa koreaner pa stallet kande jag mig lite ensam och liten, bland tvameters arier fran staterna och vasteuropa. Inte konstigt att folk behandlade mig som luft.

Nagon nyarskyss var inte heller pa tal. De fa koreanskor som var dar var saklart ute efter tall handsome white guys. Och de vita tjejerna hade uppenbarligen vaccinerat sig mot gula febern.

Men da helst plotsligt, en minut efter tolvslaget, kom det fram en kaukatisk skonhet (antagligen fran amerikatt) och borjade saga nagot. Jag forstod ingenting, men efter en stund gick det upp for mig att hon undrade om jag var singel. Innan jag hann svara kysste hon mig.

Det betydde saklart inget speciellt forutom lite sjalvfortroende sahar infor 2009. Ganska stolt funderade jag pa vad som fick henne att valja just mig att kyssa in det nya aret med.

I samma ogonblick ser jag henne kyssa en annan kille. Och sa en kille till. Och en tjej. Och en kille till. Efter en minut har hon hanglat upp halva koreas vita population.

It's gonna be another shitty year.

RSS 0.91