Ät vegansk kylling istället



Puddingbloggens politiska chefredaktör, oberoende hjärndöd, fördömmer ju egentligen politisk aktivism. Och det är inte ens säkert att det är någon autonom lirare som kastat glas i kyllingen. Det kanske är kyllingarna som tröttnat på skiten och svalt ett gäng vinglas innan de elchockas till döds, blir plockade, styckade och nedfrusna.

Men såhär i påsktider kanske det är en tankeställare för alla som pyntar med små gulliga kyllingar och senare på kvällen äter deras systrar och bröder tillsammans med en god sås och potatis.

Retorisk mask att gömma mig bakom när ni försöker dissa mig:
– Ja, jag gillar ägg, men de är inte befruktade = inga kyllingar. Lika barockt som att vägra svälja. Det gör jag aldrig.
– "Då har ju kyllingarna fått dö för ingenting". Nej, de ska inte dö från början. Det är grejen.
– Ja, jag är skenhelig, men det är ju inte olagligt. Alla får tycka som de vill och tur är väl det.

En dag i livet


Facebook slutar aldrig överraska.

Senaste dygnet har varit helt surreal.

– Spelade fotboll och förlorade med 6-0 (inte oväntat)
– Åt vegansk pizza med Big Gay AL (inte oväntat)
– Såg Daniel "Torpeden" Majstorovic nästan förtjäna sex getingar (oväntat)
– Festade och däckade på en spikmatta (mycket oväntat, men välförtjänt)
– Vaknade upp ur dvalan och fortsatte dricka (väldigt oväntat)
– Kollade på Youtube-klipp från VM94 till sju på morgonen (1,09 gånger pengarna på Unibet)
– Såg Helena Jonsson vinna totala världscupen (lika oväntat som tsunamin)
– Åt koreanskt i Lund, maten inte etniciteten (väntat)
– Söndagsångest (Svenska Spel stängde spelet sent under lördagskvällen)

Utsikten från Krusegatan 25/3, 2009


Det är bra att folk inte hymlar med sina sysselsättningar. Foto: Puddingbloggens krimfotograf

I det nya, hårda Sverige är det lika bra att bekänna färg direkt, för storebror ser oss ändå.

Puddingbloggens krimfotograf ger dagens ros till mannen/kvinnan/katten i tjuvbilen.

Salt, vind och vatten


Som vanligt har Lassie på bilden inget med inlägget att göra. Foto: Pudding

Genom åren har Puddingredaktionen träffat flera intellektuella och framgångsrika människor. Allt från raketforskare och hjärnkirurger till fredsmäklare och utomparlamentariska hjältar.

Det som slår mig är inte de smarta människornas genialitet, utan deras underordning till den ologiska mänskliga naturen.

Jag hade kunnat skriva detta inlägget om sprit, hasch, saker på katter, styrketräning eller internetporr. Men det är för enkelt, för uppenbart. Istället låter jag Puddingredaktionens matskribent berätta om:

De intellektuellas känsla för salt (NaCl)

Det första man lär sig i västvärlden idag, förutom att andas, är att hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken för vuxna människor bortsett från självmord. I samband med detta lär man sig att överkonsumtion av salt kan leda till dessa sjukdomar.

Ändå ser man folk i matsalen på varenda forskingsinstitut, regeringskansli och mediehögkvarter salta ner maträtterna innan de ens har luktats på. Vi snackar inte om små mängder, utan folk överdoserar natriumklorid i tsunamimängder även om det bara handlar om en tiondels prickigkorvmacka.

Om man nu ska leva på linan och utmana ödet är salt det sista jag vill riskera mitt liv med.

Hellre dricker jag tio liter vodka, röker sjutton svarta afghaner, tuggar tusen kilo kat, lägger saker på katter tills jag svälter ihjäl, lyfter skrot tills jag blir krossad under det eller glor på bögporrvideos från Säffle tills ögonen trillar ur.

Men sedan är jag ju inte särskilt intellektuell och framgångsrik heller.

Guilty pleasures #2: Drawing pictures of dicks


Kukritarscenen från
Superbad. Som tagen ur min egen barndom.

Jag är utbildad genusvetare, praktiserar just nu för sydsveriges mest respekterade morgontidning, är en före detta indiekid och brukar dessutom vilja ge sken av att vara en politiskt korrekt jävel. Många säger att det bara är för att få ligga, men eftersom jag inte gjort det sen dollarn var uppe i tio kronor så kan vi stryka de anklagelserna. Jaja, hur som helst.

Bakom den här fasaden gömmer sig en ensam liten pojke som lider av en obotlig sjukdom som drabbar ungefär 8% av alla någon gång, oftast under ungdomen.

Jag ritar bilder av kukar.

Jag har ritat bilder av kukar ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Fler år innan jag lärde mig alfabetet satt jag dagligen och ritade tjocka, ådriga rackare. Min specialitet var kukdjuret, en blandning mellan kuk och hund, som även gick under pseudonymen cock-er-spaniel.

Detta är ingen sjukdom som vuxit bort med åren, utan det har snarare blivit värre. Ungefär som en HIV-positiv som glömt ta bromsmedicinerna – massor av följdsjukdomar kommer, såsom en hjälplös fascination för den nerspottade musikgenren könsrock.

Varje gång jag fattar tag i en penna måste jag stoppa mig själv från att rita bilder av kukar. Flera gånger på praktiken har jag kommit på mig själv med att börja rita kukar; stora, små, sneda, ådriga, glada, ledsna, friska, sjuka, hårda, mjuka. Varje gång får jag snabbt rita över den och be till Gud att ingen sett den.

Folk i västvärlden verkar inte förstå att detta är en sjukdom och inget tecken på att jag är en pervers jävel.

Jag vill gå till en psykolog med detta, men risken finns att han tror jag är besatt av kukdjävulen och stoppar mig från att äta all kukformad mat.

Förstår ni hur mycket god mat som är kukformad?

Puddingredaktionens bidrag till Robinson 2009

Ikväll börjar Robinson.

Klicka här för att komma till Puddingbloggens nöjesredaktions intervju med två av deltagarna.

Dessutom tycker jag ni ska hålla ett extra öga på Rafael Ortega i årets upplaga. Han står i mål i mitt fotbollslag.

Det skulle ju vara min dag


Idag är det St Patrick's day Foto: Inte Pudding i alla fall

Fick ett dödsbesked idag. Men det var ingen släkting, ingen vän, ingen förebild, inget djur.

Det var värre än så. Det var en dröm.

För nästan sju år sedan satt jag i Dublin och fantiserade. Bredde mackor på dagarna och drack Guinness på kvällarna. Levde i nuet och för ingenting särskilt. Men trots detta fast besluten om vad jag skulle göra i framtiden.

St Patrick's day, sju år senare. Det skulle ju vara min dag. Istället dog drömmen som nästan gått i uppfyllelse.

Ser jag ut att må bra?


Min brorsdotter i Korea. Foto: Pudding

Halva jordklotet skiljer mina familjer och hjärtat bor inte alltid på det ställe det där jag fysiskt befinner mig. Ibland är det i Busan i Korea, ibland i Sölvesborg och i svaga stunder till och med i Malmö

Jag borde vara lycklig. Jag vet ju vem jag är, vem som uppfostade mig och vem som födde mig. Om två månader är jag färdigutbildad journalist – mitt drömjobb, som en gång var så avlägset när jag tog studenten med icke godkänt i sex kurser. Och jag lever fortfarande, trots att jag brukade önska motsatsen.

Men jag tänker för mycket och livet är för komplext.

Aldrig kommer mina världar att svetsas samman.

Skinnbollen är inte långt borta


Puddingredaktionens husdjursredaktör ser ut som ett barn. Foto: Veganprinsen

Mitt hår är långt som ett ösregn. Jag funderar på att bli skinhead nu igen.

Vad väldigt få känner till är att jag var skinnboll när Puddingbloggen drog igång i början av 2007.

Så vad säger ni barn? Ska Puddingbloggens husdjursredaktör raka av sig håret?

Astrid och aporna – Kök


Snittarna knullade i munnen. Foto: Pudding


Hovmästaren, vegankungen, djuret. Foto: Pudding


Ikväll har Puddingbloggens matredaktion varit på premiärmingel på Astrid och Aporna – Kök. Vi är mer än nöjda.

Tack till
Vegankungen för inbjudan, snittar och vin.

Guilty pleasures #1


Michael Jackson – You are not alone

Jag har alltid gillat Jacko, mer eller mindre. Duck butter/Jesus juice-härvan gav honom inga guldstjärnor i kanten, men idag handlar det om musik. Musik och lagboken är ju precis som idrott och politik. Eller hur? :)

Hela uppväxten försökte jag lära mig moonwalk i smyg hemma framför spegeln. Mina fysiska förutsättningar (läs: motoriken) hindrade mig, istället lyssnade jag på balladerna. Den har inget hjärta som inte grät första gången hon hörde Heal the World.

Men något låtminne som smakat av en hel tid, det fick jag inte förrän julen 2007. Det var min sista vecka i Korea. Jag och min flickvän drack Jack Daniels och Cola på stammishaket tillsammans med hennes bästa vän. Han kunde inte ett ord engelska, trots det kom vi ganska bra överrens men det gjorde det svårt att komma honom nära.

Han, däremot, såg mig som en stor förebild. Jag vill minnas att han sa att han älskade mig redan andra gången vi drack tillsammans. Kanske var det att jag var rik (i koreamått mätt) och kunde flytande engelska. Han var fattig, hade ingen pappa och levde tillsammans med sin bror på morsans skrala socialbidrag. Han gick inte på universitet och det är enda chansen att få jobb i Korea, vilket jobb som helst.

Åter till kvällen. Vi blev ganska fulla och ramlade till ett karaokerum. Min flickvän var ledsen för att jag skulle åka hem till Sverige. Jag visste redan då att det skulle ta slut, att jag aldrig skulle komma tillbaka, men jag sa ingenting. Jag var så lycklig över att få vara någon nära, om bara för några veckor.

Jag hade just sjungit Billy Joel – Piano Man, behövde inte ens titta på skärmen, kunde texten utantill. Då tog han mikrofonen och knappade in Michael Jackson – You are not alone. Musiken gick igång, jag lutade mig tillbaka.

Won-Gi, som inte kunde ett ord engelska, sjöng låten så perfekt att alla universums atomer stannade till för en stund. Med perfekt uttal, inlevelse som Roy Keane i ett Manchesterderby och ett hjärta större än hela Seoul.

Att världens kanske mest sålda popballad kunde återberättas på ett sådant sätt det trodde jag inte. Att två människor med så olika bakgrunder och två helt olika språk kunde leva i spirituell symbios i fem minuter tack vare Jacko, det hade nog gett 10000 gånger pengarna på Unibet.

Idag vet jag inte vad Won-Gi gör. Jag vet inte ens om han lever. Men de fem minuterna i karaokerummet kommer aldrig att dö.

This is Malmö


Redan i city började bengalerna brinna i demonstrationståget. Foto: Pudding


Det autonoma gänget gör bort sig. Foto: Pudding


Lassie iakttar spektaklet. Polisen iakttar honom. Foto: Pudding


En pajas sparkar bort lyktan på en polisbil. Foto: Pudding

Puddingbloggens redaktion var givetvis med och fotograferade när folk demonstrerade mot Davis Cup-matchen mot Israel.

Ja, jag låter bilderna tala för sig själva. Kan dock tillägga att det var en fin demonstration, även om jag inte håller med om att matchen borde stoppas. Demokratin är trots allt det finast vi har, förutom Hello Saferide. Tyvärr var det en liten skara idioter som bara var där för att slåss mot polisen. Hoppas de får riktigt mycket stryk i häktet. Ja, det gör jag. Arbetsskygga, äckliga små rövhål.

Patrik Lundberg, direkt från Malmö
– Staden i söder där hatet glöder

Pudding är nu officiellt inblandad i Gazakonflikten

Saxat från Malmökorpens hemsida:

VIKTIGT! VIKTIGT! VIKTIGT! VIKTIGT!

Kl 9.10 idag meddelade Fritidsförvaltningen MKS nedanstående;
På grund Davis Cup matchen mellan Sverige - Israel

6-8 mars avbokas Kombihallen för alla föreningar som har verksamhet den 5 mars.


Det vill säga att min korpmatch på torsdag mellan BK Framåt och Kockums industrier är inställd på grund av hotbilden mot tennismatchen i helgen.


Jag som korpenutövare har alltså blivit indragen i Gazakonflikten. Världen krymper.

Jag frågar Benjamin Netanyahu och han svarar:
Ingenting


Finns det en plats i min värld för två?


Håkan Hellström sjunger ut. Foto: Pudding

Puddingredaktionens recension av Håkan Hellström på Vega 1/3 2009

Känns som jag fyllt min kvot av Hellströmrelaterade texter, så jag gestaltar bara de ögonblick som brände lite extra innanför pälsen.

Brännö Serenad
Håkan bränner av en epilog om hur låten kom till, kanske tionde gången jag hör historien, men hela kroppen darrar. Serenaden virvlar igång och tankarna ramlar tillbaks till 2005 framför Hawaiiscenen på Hultsfred. "Den här låten handlar om oss", säger hon. "Men vi var ju bara barn", svarar jag och faller isär inombords.

Jag fumlar upp mobilen, kan fortfarande hennes nummer utantill, slår +467xxxxxxx. Inget svar. Som tur är.

Sista versen, sista frasen: Jag blir hellre ensam, än lycklig med nån annan.

Det är så jag säger det
Popsveriges mest pompösa avslutningslåt. Konfettiregn, röda rosor, och danska skallar. Ingen vill att det ska ta slut, förutom jag. Det är så vackert att det gör ont. Hurricane Gilbert spelar varje ackord som om det vore hans sista.

Antennerna och satelliterna har avverkats. Saxofonsolot är i klass med Jungeland. Håkan byter till Eldkvarns "Kärlekens tunga". Danskarna står som frågetecken, samtidigt som lokalens mörker döljer saltvattnet som rinner längs minna kinder.

Allén är nog inte så dålig ändå. Men finns det en plats i min värld för två?

Vi två 17 år
Håkan stannar ensam kvar på scen. Han drar en konstig ståupp-lik historia om en bänkkamrat från skoltiden. För varje ord han stöter ut blir det klarare för mig. Jag kommer att få höra "Vi två 17 år" live för första gången på sex år.

Kalasturnén i Malmö 2003. Tjutpartiet i slutet skanderade säkert en halvtimme på festivalområdet efter spelningen slut. Då var jag en tjugoåring som inte hade en aning om vem jag var. Senare på natten träffade jag Håkan på KB och tackade för att han räddat mitt liv.

Jag står som förstenad under hela låten. Ylar i takt med danska popsnören. Efteråt stannar Håkan kvar på scen och pratar med de som stod längst fram. Någon av dem påminner om mig. Jag går ut genom salongen. Just då känns det som att sätta sig i tidsmaskinen och färdas sex år framåt till min ungdoms efterfest.

RSS 0.91