En liten pojkdrömshistoria


Skärmdump från Helsingborgs dagblads webbplats
hd.se.

Hej barn,

idag gick en av mina pojkdrömmar i uppfyllelse.

Då tänker ni:
Älgjakt? Gruppsex? Ny Ferrari? Räddat katt från träd? Dansat kalinka med tjeckiska dvärgar? Festat med Slitzbrudar på Ålandsfärja? Fått autografen av Kenneth Andersson? Tränat karate med Chuck Norris? Spelat i författarlandslaget i fotboll? Hon och jag och en videofilm?

Nej, det är mycket bättre än så. Idag på jobbet skrev jag en interaktiv artikel om världens bästa jullåt någonsin, Fairytale of New York. Läs artikeln här.

Detta ska jag fira med att lyssna på alla covers som finns på Spotify, samt äta en äggmacka.

Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid


Kalabaliken i Rinkeby 1992, starring Birgit Friggebo. Video: SVT

Det är snart 20 år sedan 1990-talet började. Icke helt oväntat har det börjat ploppa upp en massa 90-talsklubbar, samt nostalgiska t-shirts från decenniets epicentrum.

Ok, jag kan köpa att folk blir våta om gumpen när de tänker på Ravellis straffräddning 1994, men utöver det?

Min första notering är att de som verkar vara mest nostalgiska över 90-talet är de som bara hann uppleva det som barn och yngre tonåringar. Kanske för att de slapp förstå hur sjuk Ian Watchmeister var, kanske för att de satt hemma på fredagarna och kollade på Disneyklubben istället för att bli bögknackade av BSS.

Hur som helst. Det är okej att vara nostalgisk, men ironin som präglade 90-talet hör hemma där och ingen annan stans. Det finns inget som gör mig så provocerad som postvänsterkids som dansar ironiskt till Leila K, Spice Girls, Backstreet Boys, Hanson och Aqua.

Det är allra värsta är när de blir konfronterade (de vet ju själva att ironi är det tråkigaste som finns) och ska försvara sig:
Alltså, ahhhh, jag är inte det minsta ironisk. Jag älskar det på riktigt!

Då osäkrar jag min revolver.

1990-talet var inte fredlig barnkultur, det var provsprängningar av atombomber, wok-pannor, balkankrig, långbollar, John Hron, roundkicks, Ultima Thule, finanskris, Boris Jeltzin, analsex, TV4, Lasermannen, Fänrik Flink, belgiska pedofiler och ubätskränkningar.

Om detta må ni berätta.

På väg mot ett återfall


Puddingbloggens matredaktör i skarpt läge på
Vegegården. Foto: Love Pedofilovic

Som nyhetsjournalist är det lätt att bli avtrubbad och få en stark längtan efter att producera text och bild med lite intertextualitet, istället för att bara vara rak och tydlig hela tiden.

Bilden ovan är ett exempel på detta. En liten present till mina trogna läsare helt enkelt.

Till eder andra:
Pudding äter vegansk chorizo
Live från Sveriges lägsta punkt
Pudding äter Twister

But I really like to cry


Tegan and Sara – The Con

När jag mår som sämst (läs: alltid) brukar jag lyssna på Håkan Hellström. Hjälper inte det lyssnar jag på Morrissey. Hjälper inte det skär jag mig med rakhyveln jag vanligtvis avlägnar min moppemustasch med. Hjälper inte ens det kör jag Elliott Smiths skivor på ett bräde och avslutar med ett Bright Eyes-medley.

När inget av detta lättar mitt hjärta lyssnar jag på
Tegan and Sara. Då hjälper det.

Till råga på allt ska jag se dem live på lördag i Lund.
Mejeriet 21/11, 20.00.

Vi ses där, barn.

Sen gick vi åt olika håll


Erton Fejzullahu gjorde fyra mål för U21-landslaget. Källa: Expressen

Sveriges nya anfallsstjärna heter Erton Fejzullahu. Vad väldigt få känner till är hans relation till Puddingbloggens chefredaktör.

Vid flera tillfällen i mitten av nollnoll-talet möttes vi på fotbollsplan. Han spelade för Högadals IS, jag för Sölvesborgs GoIF. Samtliga gånger gick mitt lag segrande ut striden. Erton, som var några år yngre, gick alltid av planen målllös. Inte sällan blev han utvisad.

Sista gången vi möttes var år 2004 på en vattensjuk grusplan på Svarta Leds IP i Sölvesborg. Vi vann med 5-1, men Högadals tröstmål var en kanon singerad Erton Fejzullahu, rakt upp i krysset från 30 meter. Det var ungefär där någonstans som vi gick skilda vägar i livet.

Biverkningar


Vaccinets biverkningar har drabbat Pudding. Video:
Elliland

Puddingredaktionen vaccinerade sig idag mot den nya influensan. Dessvärre visade det sig att vaccinet slog fel.

Biverkningarna blev, som ni ser, barn, hemska.

Nu lever jag baklängeslivet.

Det finaste jag hört sedan jag konfirmerades


SheaSheaShea – Sakta vi gå genom stan. Video: sheakartellen

För två veckor sedan gick Puddingbloggens musikredaktör på En afton med Monica Zetterlund på Debaser i Malmö. Upplägget var enkelt: kända artister tolkar Monica Z. Huvudattraktionen var världshistoriens bästa människa och artist, Annika Norlin. Men den vackraste tolkningen kom från den lokala hjältinnan
SheaSheaShea.

Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig – och jag är inte ens konfirmerad, som Valle hade sagt.

Invandrarkulturen ur ett annat perspektiv

Jag är egentligen en helt vanlig svensk, med ett helt vanligt jobb, med helt vanliga kläder och helt vanliga vanor. Men jag är adopterad från Korea och har således ett asiatiskt utseende. Detta gillar människor jag inte känner att påpeka (som om jag inte visste det själv).

Flera gånger i veckan får jag höra "kolla en kines", "ching chong", "guling", "Bruce Lee", "japan" och så vidare. Det är alltid med en nedsättande eller raljerande ton. Det allra underligaste med detta är att påhoppen nio av tio gånger sker av någon med invandrarbakgrund.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag hatar ju rasister och främlingsfientlighet. Samtidigt är jag övertygad om att den största rasismen i Sverige är mellan olika invandrargrupper. Genom åren har jag försökt med flera olika tillvägagångssätt, men inget funkar. Här är några exempel och svaren jag ofta får tillbaka:

– Jag är inte alls kines, jag är svensk, adopterad från Korea.
– Då är du Korean. Du ska vara stolt över ditt land.

– Jag blir sårad av det du säger. Man ska inte döma folk utefter utseende.
– Hahahahahaha.

– Jag ska knulla din mamma.
(Personen i fråga skallar mig)

– Åk hem till långtbortistan din svettiga svartskalle!
– Du, jag är från Kosovo/Iran/Irak/Turkiet/Bosnien/Albanien, vill du dö?

(Jag bara ignorerar)
– Hahahahahaha.

Då säger du, läsare:
– Nä, Pudding. Nu generaliserar du. Alla invandrare är inte sådana.
– Nej. Har jag påstått det? svarar jag.

Då säger du, läsare:
– Vad hade du tänkt att göra åt det då?
– Jag frågar dig, svarar jag.

Och du svarar...?

Ett litet inlägg om ensamhet


En till honom, en till henne blev två till Puddingbloggens matredaktör. Foto: Pudding.

Willys 17.20
Har precis äntrat Malmö efter en dags arbete i fiendeland. Efter åtta timmars redaktionellt lidande vill jag unna mig något gott. Jag tänker; houngsmarinerad vegansk kyckling med rosmarinkryddade klyftpotatis eller omsorgsfullt mekade makirullar med rökt tofu och misosoppa eller pumpaminestrone med rostad vitlök.

Då får jag upp en bild i mitt huvud:
Med kärlek marinerar jag den veganska kycklingen, för att i nästa ögonblick smula rosmarinen som guldstoft över de KRAV-märka potatisarna. Gör en ljuvlig vinägrett på dijonsenap, vitvinsvinäger, bladspenat och säsongens grönsaker. Omsorgsfullt dukar jag bordet och tänder ett tre värmeljus. Plötsligt är jag
Roland i Torsk på Tallin.

Ångesten sköljer över mig. Istället för lyxmiddagen kränger jag veggoburgare, äckligt bröd, ägg och ketchup.

Hemma 18.10
Det blir vegetariska burgare framför tv:n, Rapport med A-ekonomi.

Hemma 20.35
Hatar mig själv för att jag valde the way of the yoyogi istället för the koburi way. Men nu lovar jag att börja våga vara mig själv istället för att fortsätta snyfta. I alla fall till nästa gång jag ska handla.

Väljer The Koburi way.


Puddingbloggens chefredaktör väljer The Koburi Way. Foto: John Doe

Det blir inget Korea den här gången.

Det hade varit att göra det lite för enkelt. Att fly från alla problem här hemma. Att frånsäga mig ansvar jämtemot mig själv.

Mitt mål med med livet just nu är att våga vara vanlig ett tag. Våga förstå att en lyckad rotfruktsgratäng kan vara jävligt meningsfull. Våga vägra möta varje morgon med sömnlösa ögon.

Och förstå att verklighetens
Amélie från Montmartre inte lämnar hemliga meddelanden vid fotoautomaten. Dessutom bryr hon sig inte ett skit om Magnus Anderssons avstämda niometersskott, kukformad mat, Torgny Mogrens guld på femmilen i VM i Falun 1993, det tragiska i Findus jultallrik och mårdhundsjakt i Norrbotten.

Om jag inte ska dö ensam (1,15 på Unibet) är det tre saker jag måste ta tag i. Sammanfattningsvis kallar jag dem för The Koburi Way.
1. Sluta framhäva min melankoliska sida. Jag vet visst vem jag är. Självömkan är lika attraktivt som Anders Eklund, Hagamannen och Josef Fritzl.
2. Skriva klart mitt jävla bokmanus, bli refuserad och gå vidare – läka the torn in my side.
3. Fortsätta kämpa mot diasporans verkningar för att inte sluta som en individ utan någon som helst förankring eller ideal, färglös, statslös, rotlös – en medlem i en ras av änglar

The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget handlande.
The Koburi Way är att ta konsekvenserna av sitt eget tyckande.
The Koburi Way är att alltid göra det bästa av omständigheterna.
The Way of the Yoyogi är att skylla sin egen oförmåga på omständigheterna, agera mot bättre vetande, fly undan personligt ansvar.
(Offside 3/02)

RSS 0.91