Pedofilsemester


Puddingbloggens chefsredaktör tar sen semester. Foto: Wikimedia commons.

I övermorgon går Puddingbloggens legosoldat, a.k.a. jag, på (obetald) semester. Okej, två helger ska jag jobba i september, men känns inte värre än en snöboll i helvetet.

Givetvis ska jag inte vara ledig, utan ska i stället försöka slutföra mitt livsverk, spela fotboll och jobba ideellt.

Men det jag bävar inför är att folk ska tro att jag tar den beryktade pedofilsemestern. Alla vet att folk som tar semester i maj eller september är perversa ensamvargar som tar en charter till Thailand för att sätta på småpojkar när de inte riskerar att bli upptäckta av arbetskamraterna.

Det enda som är värre än att ta en pedofilsemester torde dock vara att skriva att man inte ska göra det. Jag kommer bärgis sitta hemma, varva internet varje dag och fylla frysen med Findus, Felix, Billys, Gorbys och Dafgårds micromat. Om ni inte hör av mig innan oktober börjar är det dags att ringa socialen och säga: "Jag vet inte kille som bor i kvarteret Ollonet i Malmö som är i behov av en tvångsdusch eller två".

He hit lite stigma


Säkert! – Fredrik

Hösten är räddad. Annika Norlins musik är det enda som får mig att fortsätta.

Låttexten i sin helhet kan du läsa
här.

Djur i skogen #18: Överpresterande adoptivkorean

Hur vet man att man är nära väggen? Är det när man inte vågar gå till doktorn för att man vet att man kommer bli sjukskriven? Är det när ens vänner slutar att ringa eftersom man ändå aldrig är ledig? Är det när ens förhållande plötsligt tar slut och man själv trodde allt var okej? Är det när man ligger vaken hela natten och går som en zombie på autopilot hela dagen?

Kanske är det när man har gjort följande samtidigt så länge man kan minnas: jobba heltid, plugga heltid, skriva ideellt för två tidningar, frilansa, sitta med i fackstyrelse, skriva en roman, spela fotboll fyra gånger i veckan, vara med i spelarråd, dricka minst två gånger i veckan, följa all sport som går på tv, blogga, varva facebook dagligen och mycket mycket mer.

Darling


Okej, det var bara färskpasta den gången, men ändå. Foto: Pudding

I kväll kände jag mig som en blandning av Roland i Torsk på Tallin och Bernard i filmen
Darling. Ensam och övergiven. Ensammiddag en vardagskväll. Smaklig måltid, Patrik. Tack så mycket.

Det var första gången jag lagade mat till mig själv på över fyra månader. Det var som att bestiga Mount Everest utan syrgas, trots att det bara tog 25 minuter. Men jag klarade inte riktigt av att sitta vid matbordet och stirra rakt igenom illusionen av henne änglaliknande leende. Jag fick sitta i soffan, framför tv:n och dynga i mig maten. Tårarna gav grytan lite extra sälta.

---

Sedan jag blev kastad i soptunnan har jag, dels i verkligheten dels på sociala medier (i synnerhet på Puddingbloggen), desperat sökt bekräftelse. Jag vill inte träffa någon annan, bara få nån slags signal på att jag är okej. Att det inte är mig det är fel på, utan att det strikt handlade om känslor ingen av oss kunde styra över.

Givetvis fick jag ingen respons. Desperata, flackande blickar och statusuppdateringar är det osexigaste som finns, det vet ni barn. Men 22.45 utanför mitt hem, vid horstråket i kvarteret Ollonet, så hände det. Jag gick ut för att köpa en dosa snus och vips så var det en ful gubbe i en stillastående bil som kallade på mig och frågade om vi skulle knulla. Jag svarade inte, men jag blev genast lite gladare.

River en vacker dröm


Håkan Hellström @ Way Out West 2010 – River en vacker dröm.
Video: PSL

Det var det här jag missade för att jag bortom mina sinnesfulla bruk fick för mig att tro på kärleken.

Jo, det går över det gör det nog. I alla fall till nästa liv när jag föds som hund.

No offence till alla mina cirka två komma fem ex (nu tre komma fem), men jag var ganska övertygad om att jag var rätt ute denna gången. Att hon var den rätta. Den man dör samtidigt som.

Nu står jag här med bara minnen kvar. Och doften i kudden som jag aldrig kommer tvätta igen.

För sent för Håkan Hellström



När jag för ett tag sedan fick reda på att Håkan Hellström skulle göra en unik spelning, med alla låtarna på KISFMG-skivan, på Way Out West förstod jag att det inte gick att missa för allt i världen.

Men jag tänkte om. Jag tänkte att Håkan Hellström för mig var all ångest och melankoli jag gått igenom. Jag tänkte på natten när jag träffade henne och kysste all den skit jag gått igenom adjö.

Jag var helt enkelt för lycklig för Håkan Hellström. Som om han bara var ett stadium i min utveckling till en hel människa.

Givetvis hade jag fel. Jag ska aldrig mer förkasta Håkan Hellström, aldrig sluta citera honom hur löjligt det än kan låta och aldrig glömma hur nära parkbänken är.

För nu sitter jag förlorad i augusti i helvetet och älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Jag hade kunnat stå längst fram och skråla med i det som på twitter och bloggar redan beskrivs som tidernas bästa spelning. Jag valde bort spelningen för att dela mitt hjärta för kärleken och nu sitter jag andå här. Ensam i stället för lycklig med nån annan.

Jag frågar Håkan Hellström och han svarar:
Ingenting

Född att förlora


Korea, 1983. Foto: Unknow.

En gång i tiden var jag en söt bebis med dubbelhaka. Nu är jag bara en ful gubbe med babyface. Dubbelhakan är kvar, även om den tog en time-out under tonåren.

---

Denna vecka har jag levt i exil i Bromölla. Tog en titt i mina adoptionsdokument. Där låg mitt koreanska pass, tillsammans med ett beslut om permanent upphållstillstånd i Sverige, från Invandrarverket. Det är sällan jag tänker på att jag egentligen är invandrare.

---

I går fick jag ett mejl. Det var från min kompis som omkom för två år sedan. För en sekund trodde jag att allt varit en lång mardröm och att vi kunde ligga hemma och dynga i oss falafel som så många gånger förut. Det var ett spam-mejl.

---

Hade jag blivit kvar i Korea hade jag säkert jobbat 15 timmar om dagen. Å andra sidan hade jag fått se ut som alla andra. Jag tror inte jag känner, eller har träffat på, en enda människa som inte frågat mig vilket land jag kommer från. Det börjar bli lite tjatigt.

---

Går det att bedriva akademisk verksamhet i att vara ensam och övergiven? I så fall hade jag varit professor emeritus vid detta laget. Eller åtminstone pedofil kand.

---

Under de senaste veckorna har det publicerats flera artiklar som belyser svenskarnas skryt på Facebook och Twitter. Till er som köpt en snygg höstjacka, lagat fiskgratäng till älsklingen, rensat allt ogräs från kolonilotten *puh*, precis bokat en resa till la viva Espana eller varit duktiga och dammsugit hela lägenheten:
Ni ska ändå dö.

---

Du kanske kallar mig bitter. Du har fel. Jag är mycket bittrare än så.

Jag är född att förlora. Jag är född att må skit.

Den lyckan var kort

Nog borde jag förstått att jag bara levde lycklig på lånad tid. Fyra månader och en vecka för att vara exakt.

Det var så fint att vakna varje morgon utan den där hemskheten i bröstet. Att vakna och känna mig lite levande i stället för levande död.

Men nu är det slut. Med det och med henne.

RSS 0.91