Tobias blev snuvad på brunchen


Tobias Wallin, 26, fick ingen brunch på Debaser. Foto: Privat

Tobias Wallin, 26, från Mjölby såg fram emot söndagsbrunchen på Debaser i Malmö. Han hade då ingen aning om att besöket skulle förvandlas till en mardröm.

Det var vid 12.30-tiden på söndagen som Tobias Wallin tillsammans med tre vänner var på väg till brunchen på rockklubben Debaser i Malmö. Enligt hemsidan skulle brunchen ha öppet mellan 11-15. Men när Tobias Wallin anlände var dörrarna stängda.
– Det var helt igenbommat, inte en själ var därinne, säger han.

Lagt undan pengar
Tobias Wallin hade längtat efter den här förmiddagen en längre tid. Han bor hos sina föräldrar i Mjölby och arbetar som timvikarie på McDonalds. Nu hade han blivit nerbjuden på en weekend till ett gäng gamla lumparkompisar.
Lördagskvällen spenderades i Malmö Arena. Melodifestivalens fjärde deltävling blev en succé och grabbarna hade mycket trevligt. Kalaset gick på ett tresiffrigt belopp, något som Tobias Wallin annars sällan har råd med. Han hade dessutom lagt undan pengar speciellt för brunchen.

Arg och besviken
När Tobias Wallin insåg att Debaser inte kom att öppna under söndagen fick han i stället gå till brunchen på Metro.
– Det var helt okej, men inte lika gott som Debaser. Man är ju bara nere någon gång per år och så blir det så här, säger han.
Men det är inte bara för egen skull han är arg och besviken.
– Det kan ju ha varit flera andra i min situation som också blev snuvade på brunchen.
Överväger du att sluta gå till Debaser i framtiden?
– Det kan jag inte ta ställning till nu. Men om man säger så här: jag har aldrig kännt mig så lurad, säger en besviken Tobias Wallin.
Puddingredaktionen har sökt företrädare för Debaser utan resultat.

Puddingredaktionens Malmöredaktör

Har du varit med om samma sak som Tobias Wallin? Mejla din story till info@patriklundberg.se. Puddingredaktionen förbehåller sig att fritt använda citat och korta i för långa meningar.

Har vant mig


Puddingbloggens chefredaktör har som vanligt inte ett rätt. Foto: Hei Mee Media AB

Förr brukade jag raljera över gestalten som Kjell Höglund sjunger om i
Man vänjer sig – nu har jag blivit honom.

Hittills i år har jag jobbat på fem olika morgontidningar. Och ideellt på en sjätte. Sen lite frilans på det. För att inte tala om heltidsstudierna vid sidan om.

Nu låter det som jag lider av "duktig flicka-syndromet" eller är en ohjälpligt överpresterande karriärist. Svaret finns snarare i Kjell Höglunds värld.

Jag har tröttnat på allt utom jobbet. Där gör jag i alla fall en insats för samhället (eller Bonniersfamiljen om ni vill se det så). Lagar ingen mat längre, knappt ens vegansk kylling. Ett par lampor har slocknat i lägenheten, men byter inte ut dem. Kläderna ligger i en hög på soffan. Ingen tro, bara tvivel.

Kanske göra något roligt? Gå på bio, åka på utflykt eller tugga kat. Glo på OS. Knyckla origami i goda vänners lag. Nej, allt är meningslöst för ingenting spelar längre någon roll. Jag önskar jag vore lika lättroad som resten av mänskligheten.

Mig äger ingen. Ej ens jag själv.

Alla hjärtans fag


Big Gay AL's combathund håller på att bli tvättbjörnshund. Foto: Puddingmedia AB

Jaha, idag är det alla hjärtans dag, samt min 27:e födelsedag.

Har firat med att jobba 9-17 och äta koreanskt med Big Gay AL (som har högre densitet än Jupiter) och hans doggiga hund. Nu ligger han och skriker efter tofuglass, men proppar man i honom så mycket som en atom extra kommer han sprängas.

Nu ska jag kolla när Björn Ferry skjuter bort sig i skidskyttet.

Negativ karma

Jag tror inte det var negativ karma från gårdagen, då jag genomförde mitt arbetspass med bästa resultat, åt en pizza med Lassie och Wallingruppen och log vänligt mot en uteliggare. Kanske var det negativ karma sett över en hel livstid.

Nåväl.

På väg hem från jobbet cirka 00.45, på E6 i höjd med Löddeköpinge södergående riktning, small det till i min Opel Corsa Swing -97. Höger framdäck var kaputt och där stod man mitt på motorvägen, helt fallen från skyarna. Min gudomliga styrka lyste med sin frånvaro när jag försökte skruva loss räcken med fälgkorset. Jag insåg att inte ens Hulk Hogan eller Dolph Lundgren hade fått loss däcken utan en hävarm.

Det blev till att ringa en bärgningsfirma. "Kommer om 45 minuter". Det blev en timme. Där satt jag ensam på E6:an i minusgrader och hundratals lastbilar som bara var millimeter från att göra mig till en liten, blöt fläck. Hela tiden ackompanjerad av ljudet från mina varningsblinkers; psykisk terror som hade fått Guantanamo bays "Cock Meat Sandwich" att kännas som en svensk massage. Tick tack, tick tack.

Så, nu har man ännu ett psykiskt trauma att skriva in i sitt CV. Aldrig igen kommer jag köra förbi E6:ans Bermudatriangel utan att hjärtat slår dubbla slag.

Jag och Thomas Wassberg


Thomas Wassberg är fortfarande Puddingredaktionens idol. Foto: Unknown

Talang. Jag har alltid hatat romantiseringen av fenomenet. Vem ska hyllas för en medfödd gåva eller fallenhet?

Den person ska hyllas som lägger ner själ och hjärta på något och lyckas – talangfull eller ej. Och som vågar stå upp för sina ideal.

Thomas Wassberg, den perfekta skapelsen, tränade skiten ur sig varje dag och vann slutligen OS i Lake Placid. Han sket i hur han såg ut, hade alltid frost och snor i skägget. När han fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1980 vägrade han ta emot det i protest mot att Sven-Åke Lundbäck inte vann 1978.

Själv såsar jag i journalistikens vikarieträsk och försöker samtidigt skriva en bok. Vad få människor vet är att jag alltid har lidit av språksvårigheter. Jag läser ungefär en bok per år och den måste vara lättläst, annars slutar jag efter tio sidor. Har du någonsin pratat med mig vet du att mitt ordförråd är ungefär lika utvecklat som en femårings. Bara kiss och bajs och samma uttryck hela tiden. Jag har världens enfaldigaste språk.

Men jag övar varje dag. Skriver så fingrarna blöder. Om jag någon gång lyckas vinna Guldspaden eller Augustpriset lovar jag att ge det till Jean-Dominique Baubys efterlevande. Det är svårare att skriva en bok med vänster ögonlock än med ett I-landsproblem som går att träna bort.

Jag frågar Thomas Wassberg och han svarar:
Ingenting

RSS 0.91